I den lagda natten bar nornorna silverskålen genom skogen. Lagat den hade de, med seende livsögon och tröstfingrar. Ty också en norna kan känna smärtan i att vara människa. Svårigheten i att berätta när guldäpplet skrumpnat. Tysta gav de den åter till henne, som inga silverarmar längre hade och hon lade i den, sina tårars ord. När morgonen sedan kom, lade Herr Allt ett benäpple i hennes hand.