"Kvinnan är ett träd med djupa rötter i marken - mannen är

   stormen som dånar i dess krona

Kvinnan skyr bergets branta stigar och ryser i dess kalla höga

   luft och längtar till det soliga idylliska slättlandet

Kvinnans fåglar är tama, lägger ägg i reden och plockar korn

   på marken men flyger inte mot rymderna snappande efter

   stjärnor

Kvinnan spänner inga strängar i längtan att få höra en sällsam ton

Kvinnan vill vardagen, vill de små bekymren i det stora lughet

Hon är den lilla likfulla vinden en lugn dag  Hon är den lilla

     regnskuren med det ljuva solskenet efteråt

Kvinnan vill det eviga och uråldriga och vissa, inte det nya

     och äventyrliga

Kvinnan är som åker om våren: mull som längtar att bli besådd

Kvinnan äger intet varför

Kvinnan älskar fjättrar, både sina egna och andras  Från kvinnan

    utgår navelsträngen

Kvinnan slappar den både som mannen spänner

När mannen talar om det högsta och lägger sin själs eld i sina

    ord, ser kvinnan på hans ivriga mun, kysser den och frågar

     vad han önskar till middà

       O örn som vill flyga mot rymderna, låt inget mjukt bo

           hålla dig fången!

        O Simson som vill besegra fienderna, låt ingen Delila

           taga din kraft"

(Arthur Lundkvist i "Glöd" 1928)