Jag skulle skriva om Nina, en ung vacker kvinna med livet framför sig. Nyfiken på livet kom hon till Sverige för att lära sig hur vi levde här. Allt var så underbart, vänliga människor, inga bekymmer, inga bovar. Ensam cyklade hon omkring på skogsvägar utan oro trots att vi sa att alla i Sverige inte gick att lita på. Hon hade en sådan kreativitet och glädje att jag rycktes med. Hennes halvår i Sverige ville jag berätta om, men så läste jag om hur en av oss på Poeter hade det. Ensamhet, svårigheter med relationer och arbete. Jag blev så berörd att jag inte kan skriva någon solskenshistoria ( som senare visade sig sluta mycket tragiskt). Tänk om vi hade sådana fantastiska ord att vi kunde skriva recept mot sorg, vemod, ensamhet och tristess. Jag önskar jag kunde det ingen kan, bota alla med ord. Vi vet att det inte räcker men kanske kan vi få en liten, liten värmeeffekt i ett ensamt utkylt hjärta. Jag önskar alla på poeter och alla andra på jorden positiva tankar och förmågan att stötta någon med värme inför den kommande helgtiden. Den tid då ensamma fryser mer än någonsin inför gemensamhetens översvallande värme.