1966 skulle vi fira Jul hos min frus föräldrar i Övikstrakten.

Huset låg högt upp mot storskogen nedanför Billaberget. 200 meter brant grusväg gick bra att köra uppför på sommaren men på vintern fick man ibland backa och ta fart några gånger för att nå ända fram. Den här gången gick det direkt för vägen var bra plogad med meterhöga snövallar. 

Som vanligt var en massa släktingar bjudna till bondgården. Det var bland annat syskon till min svärmor med familjer så det var vuxna och barn i olika åldrar som såg fram mot alla  julklappar och allt gott min svärmor brukade bjuda på. Jag hade tidigare fått lära mig varifrån julskinkan kommer när slaktar Bergman var på besök i ladugården så jag försökte att inte tänka på det så mycket. 

I god tid började jag skotta upp parkeringsplatser för alla bilarna som skulle komma.       Jag röjde snön runt halva huset med spade och snöraka för svärfar hade varken traktor  eller snöslunga. När jag var färdig med arbetet började det snöa och blåsa ordentligt. Efter ett par dagar hade allt drivit igen, parkeringsplatser och vägen upp till huset. Grannens traktor med bara ett plogblad baktill var insnöad och kom inte ur fläcken så därifrån var ingen hjälp att vänta. Strömmen gick för alla när elstolpar och ledningar rasade. Läget var verkligen mörkt och folk eldade stearinljus och köpte fotogenlampor och eldade i öppenspisar om man hade. 

Julaftonen firades utan inbjudna så det blev inte så många julklappar, men väldigt stämningsfullt med alla levande ljus. Elen var borta en vecka men vi klarade oss rätt bra eftersom huset hade en vedpanna och det fanns gott om bränsle. En trappa upp i svärmors mors "undantagslägenhet" fanns en vedspis från Norrahammar och maten blev lika god som med elspisen.

En fördel med lugnet under Julen var att jag fick tid att läsa inför nästa års fortbildning jag fått beviljad med B-avdrag. En massa kemiböcker skulle repeteras eller nyläsas. Problemet var belysningen. Stearinljus var inte så bra så jag tog en ficklampa med utfällbart stöd som jag hade med i bilen. Liggande i soffan med lampan på bröstet förberedde jag mig inför de kommande studierna. Det fungerade rätt bra.

Ett par dagar under jullovet brukade vi hälsa på min familj i Vilhelmina när vi ändå var i närheten. Problemet var att komma ned för backen med bilen när vi inte kunde få hjälp med snöröjning av grannens traktor. Vi får skotta, sa svärfar som var van att skotta väg åt häst och timmerkälke i sin skog. Jag kunde inte tro att han menade allvar men snart stod vi med snöskyfflar och slängde snö som nådde mig till bröstet.   Bilen flyttade vi med eftersom därför att snöandet inte inte slutade helt. Två heldagar skottade vi och tredje dagen åkte vi till Vilhelmina och firade lite Jul med  min släkt. 

När vi kom tillbaka till bondgården efter ett par dagar var vägen uppför backen helt igendriven och snötäcket en halvmeter tjockare. Jag skottade in bilen så pass att den gick fri för snöplogen och så bar vi upp grejorna ovanpå snön.

När vi senare åkte hem till lägenheten i Sandviken tittade jag genom fönstret på när andra skottade snö.  Det såg trevligt ut.