Min gata var halv när jag såg den första gången. Den gick nedför berget och slutade vid korsvägen som till vänster ledde ned till Baksjön och till höger utför backen mot sjukstugan och centrum av samhället. Nu skulle gatan förlängas och hus byggas. Vårt hus skulle bli det fjärde på vänster sida. Min morbror som skulle gräva grunden med spett och spade jobbade en vecka på fel tomt. Hoppas han fick betalt för arbetet.

Jag var sju år när man byggde vårt och de andra husen. Min familj skulle få flytta in till Julen och fram till dess fick vi bo kvar i Barackerna som låg i närheten av Hemvägens början. Barackerna byggdes efter en stor brand i Samernas Kyrkstad och efter återuppbyggnad av Kyrkstugorna stod Barackerna kvar i Hembergets sluttning.  Lägenheten i baracken bestod av ett rum och kök med vedspis och vattenhink som fylldes från en pump i en byggnad i närheten. Torrdassen var ihopbyggda i långa rader så det gällde att hitta rätt dörr. Jag minns att det var ett rejält kvisthål i ena brädväggen men jag var inte orolig över att grannflickan som också var sju år skulle tjuvkika på mig.

Jag föddes i en kyrkstuga hos mormor och morfar. En del säger att jag är född i farstun men det är fel. Snart flyttade mamma pappa och jag in i en annan kyrkstuga. Minne därifrån är ett stort ärr från en jaktkniv på min högra tumme. Bara tre år gammal lyckades jag få ned kniven från väggen och skära mig. Tanten som passade mig var nästan blind och märkte inget förrän jag gallskrek.                                          När jag var fyra år flyttade vi till en av de fem barackerna. Jag minns hur jag satt under symaskinen på tramppedalen medan hästkärran skramlade fram och den stora kusken rökte sin svarta cigarr.

Vi bodde i barackerna några år men så skulle vi få bygga ett hus på Hemvägens nya sträcka. Det var nära att jag aldrig fick se huset. Det berodde på att mina föräldrar åkte till Norge en vecka medan byggarna arbetade med huset. 

 Mina två småbröder skulle bo hos mormor och morfar medan jag skulle få bo hos pappas bror Tore i Lövliden. Han var stins vid stationen där och i närheten rann Sågån där det fanns både öring och harr. Jag hade bara fiskat abborre och mört i Volgsjön så jag tyckte det var spännande att försöka fånga större fiskar. Tore och hans fru hade två flickor som var äldre än jag så dem hade jag inte så mycket kontakt med. De hade en pojke som flyttat hemifrån så jag roade mig mest själv. Tore som hade mycket att jobba med följde mig till Sågån redan första dagen och lånade ut sitt metspö. Det hade inget flöte som mitt metspö hade utan det var bara en krok och sänke på linan. Han visade hur man skulle kasta snett uppströms och  följa med när kroken åkte med strömmen. Vi gick över järnvägsbron som ledde över ån eftersom det skulle vara lättare att fiska från andra sidan. Farbror Tore vände genast om och gick till jobbet vid stationen. Jag satte på en rejäl mask och kastade ut i strömmen flera gånger men kände inget. Men så högg det till och jag gjorde ett rejält mothugg men ingen fisk kom upp. Jag hade fastnat i en sten! Hur jag än ryckte och drog satt kroken fast och jag började få panik. Vad skulle farbror Tore säga, han kanske skulle bli arg om jag tappade kroken! Förtvivlad försökte jag komma närmare kroken men när jag tog ett steg till försvann min stövel i djupet och jag flög med huvudet före i det forsande vattnet. Allt blev svart när jag förlorade medvetandet. När jag vaknade till satt jag på en dressin med en rock över mina axlar och en järnvägsarbetare trampade på för fullt mot stationen. Min faster tog på mig torra kläder och bäddade ned mig i en säng för att jag skulle bli varm. Jag tror att jag somnade fort. 

Nästa dag fiskade jag utan att ramla i och gjorde så resten av veckan. Jag hade lite fisk med mig hem till mina föräldrar och jag berättade aldrig om forsbadet.

Husbygget fortsatte under hösten och jag gick i åk ett hos en mycket snäll fröken som hette Edla Olsson. Jag tyckte om att gå i skolan och fick många snälla kompisar. När skolklockan ringde sprang jag dit på två minuter.

Som lovat fick vi flytta in i huset till jul När jag vaknade på Julaftons morgon låg jag i ett fint rum i vårt nya hus tillsammans med mina bröder. Huset var stort jämfört med med hur vi bott förut och badrum med toalett och badkar kändes lyxigt. Källaren med vedpanna,tvättstuga och matkällare och rum man kunde bo i när det inte var alltför kallt var också bra.  Vilka julklappar jag fick minns jag inte men de var säkert bra.                                                                                                                                         På den sida av Hemvägen där vårt hus låg var det skog ända ned till Baksjön. Ofta sprang jag direkt ned till sjön och tog stigen till höger mot badplatsen. När jag var 10 år gjorde jag så en dag men blev förvånad när det låg en massa tanter bredvid stigen och solade utan baddräkt. Nej men hej Lars, ropade Kjell-Arnes mamma som var en av soltanterna. Hej, sa jag och ökade farten.                                                                             Det byggdes flera hus efter vårt så det kom fler och fler barn till vår gata. En del äldre barn samlade yngre omkring sig och blev ett slags ledare. Jag tyckte Lasse var bäst medan andra gillade Hasse mera. Men alla var kompisar och jag minns inte att några bråkade på allvar. När det var så många byggen på gång var det en del farliga lekplatser för oss barn. Alla husen hade källarvåningar så när vi balanserade på balkarna ovanför betonggolven var det lite riskabelt. Jag ramlade aldrig ned men satte mig hårt på en balk när jag tappade balansen en gång. Något riktigt farligt var att ibland låg det dynamit i lådor som inte var låsta. Jag såg det själv någon gång men förstod att det var för farliga leksaker. Några äldre killar hade tydligen tagit både  dynamit och sprängkapslar och stubintråd och provsprängt i Lilla Baksjötjärn. Jag tror att det var därför jag inte fick någon fisk på flera veckor där jag annars metat fina abborrar och snarat gäddor.                                                               

 När jag tänker efter hände det många farliga saker även efter att alla hus var byggda. Lasse var ofta i farten när det gällde spännande aktiviteter. Vi hade sett Okänd soldat på Sagabiografen och i den filmen  lekte soldaterna med handgranater när de var uttråkade. Man drog ut spärren och osäkrade granaten, sedan gällde det att kasta den så sent som möjligt innan den exploderade. Vi hade förstås inga granater men mauserpatroner fanns det gott om. Man tog bort kulan och fyllde hylsan med extra krut och satte i en stubintråd . Sen skulle man kasta hylsan så sent som möjligt. Jag provade bara någon gång och kastade nästan genast. En dag när jag spelade Elvis på grammofonen i vardagsrummet såg jag Lasse på andra sidan gatan på jättestenen hos grannen Olle-Johnny. Lasse hade tänt stubinen på mässingsmällaren och höll ut den med högerhanden medan stubinen rök kraftigt. Nu måste han kasta, sa jag för mig själv. Nu måste han verkligen kasta ropade jag och så exploderade och rök det om hans hand. Han fick åka till sjukstugan och där måste man operera de flesta fingrarna. I skolan sa han att han klämt sig i skolporten. Lasse bodde i största huset efter gatan, kanske för att hans pappa var chef för något som hade med vägar att göra. Tillsammans med Lasse kunde vi leka i en backe i närheten av hans pappas jobb. Bland leksakerna fanns chassit från en  skrotad lastbil som gick att rulla uppför backen om vi var väldigt många som hjälptes åt. Däcken var borta men fälgarna var bra så den rullade snabbt utför backen  när vi hoppade på. Buskar och småträd stoppade farten när vi dammat ned. Det var väldigt spännande, men en gång gick det illa. Vi var inte tillräckligt många som släpade upp skrotbilen så när vi nästan var på startplatsen rullade den bakåt. Lasse sträckte fram foten utan att tänka men fälgen bara rullade över hans sko så att han skrek så att vi inte såg när bilen försvann bland buskarna. Lasse hamnade på sjukstugan och nästa dag sågs han med gipsad fot hemma på gräsmattan. Ja han var med om så många olycksfall så när jag hörde att han var i livet i femtioårsåldern blev jag mycket förvånad.

En kompis som jag verkligen gillade hette Erik. Han bodde 75 meter ifrån vårt hus men vid vägen som gick ned till Baksjön och jordbruket vid sjön. Deras hus var gammalt men väldigt fint tyckte jag. Erik hade två systrar en äldre och en yngre som var i min ålder. Hon hette Eva-Lisa och fick ibland leka med oss killar . När vi  var i skogen utanför deras hus ropar Eva-Lisa till och börjar storgråta. Hon blöder på hakan. Någon har skjutit på henne med luftgevär och vi tror att det är bönderna från Dala som gjort det. Vi springer och letar men hittar ingen skytt. Eva-Lisa hjälps in i köket där pappa Johan lugnar henne och säger att han skall hjälpa henne. En morakniv sköljs av och Johan lyckas peta ut kulan som försvunnit under skinnet.         Långt senare på sommaren har vi knivkastning på tallarna i närheten av Eriks hus.  En av killarna kastar sin kniv mot en tall, skaftet slår i trädet och studsar iväg. Spetsen träffar Eva-Lisa på näsan mitt mellan ögonen och ger ett blödande jack.           Alla är upprörda men säger att hon haft en otrolig tur att kniven inte träffat ett öga.     Erik hade ett gammalt luftgevär som vi ibland sköt med på både kottar och burkar. Om Erik inte var hemma frågade jag hans mamma om jag fick låna luftgeväret och det gick alltid bra. En gång var bara Erik hemma när jag hälsade på. Han visade mig enlitersflaskor med vatten och enbär som stod på fönsterbrädorna i solljuset. Hans mamma skulle göra enbärsdricka sade han och tog en flaska med sig ut. Det var så varmt och skönt att vi klättrade uppför stegen som stod lutad mot vedboden och lade oss på vedbodtaket och solade. Utan skjorta kändes tjärpappen varm och klibbig mot bröstet och kortbyxorna lämnade benen bara. Vi turades om att smaka på enbärsdrickan och båda tyckte att den var jättegod  Det var nog mycket socker i den.   Snart var flaskan tom och Erik klättrade ned efter en ny som vi fortsatte att dela. När solen inte längre värmde lika skönt klättrade vi ned från taket. Det kändes konstigt när jag klättrade nedför stegen, kanske hade solen lyst för starkt på mitt huvud?           Eriks föräldrar kom hem medan jag var kvar och mamman skällde lite på Erik och sa att enbärsdrickan bara var till för de vuxna. Mot mig var hon lika snäll som vanligt och undrade om jag kunde gå hem själv.

Jag hade många olika djur under tiden på Hemvägen .Först hade jag två undulater som var väldigt fina sedan hade jag flera vita möss, två guldhamstrar ett marsvin och en kanin som hette Pelle. Pelle var helvit och mycket tam och kom tillbaka efter att jag släppt ut honom för lite spring mot skogskanten. Kanske hade han sett en räv i skogen. När jag gick gymnasiet i Lycksele fick jag två kattungar till mina småbröder.    De blev mycket glada men mamma blev inte lika glad.

Jag fiskade väldigt mycket ända från när jag var fem år, från sju mest i strömmande vatten. Med cykel gick det snabbt att åka till Gubbseleforsen där jag fick både öring och harr. Största öringen på 2,5 kg fick jag när jag skaffat ett spinnspö och en Rekordrulle men harren på nära kilot metade jag upp. I baksjön vid badplatsen tittade jag på abborrarna med min cyklop. De var inte alls rädda när folk sprang på badbryggorna och dök i. Jag fyllde min gympakasse med sten och kunde stå stilla på bottnen och titta på fiskarna när de närmade sig min maskagnade krok som var fäst i en kort nylonlina. Linans andra ände hade jag satt fast med en ögla runt handleden. Det gällde att abborren högg innan luften var slut för mig så många gånger fick jag ge upp av syrebrist. Men en del fick jag och det var väldigt spännande hur det än gick.

Ja åren gick på Hemvägen och jag fick två bröder till så vi var till slut fem pojkar  i huset. Mina föräldrar gjorde som flera andra husägare  gjorde, de beställde en övervåning på huset. Byggföretaget sågade upp taket och  ökade takhöjden på vinden så att de kunde bygga nya rum och toalettrum en trappa upp. Jag som var äldst fick största rummet som blev ledigt när jag började gymnasiet i Lycksele. Jag var ju hemma alla lov och många helger så Hemvägen var fortfarande mitt hem.När jag gjorde lumpen på A8 i Boden hade vi lediga lördagar så jag liftade hem till Vilhelmina alla helger under juni, juli och augusti . Fyrtio mil +fyrtio mil gick alltid bra i uniformen. September till muck var jag kvar i Boden. Efter Boden till Härnösand för ett par år och 1965 flyttade jag och min nyblivna fru till Sandviken där vi stannar livet ut. Men en vecka varje sommar fiskar jag i Vilhelmina i Sågån och Gubbseleforsen och ibland i vattendrag uppe i Klimpfjäll. Den veckan ser jag också hur Hemvägen och vårt tidigare hus har det. Och jag minns så otroligt mycket!