stillhetens moder
sitter
orörlig




rosengården
böjer grenar

till gnistrande diamantbroar




stjärnor
vandrar

bro vägar




strålande stavar i natten

rör vid
blåsilvers vita




kristalldraken breder ut

vingars omfamn


andas klarhet

ur
sannhet


*


fingrar
gnistrande

drar genom vindars vita hår


manar lugn
in i virvlande
strömmar

tankemonsuner
föres in i lagunens stillturkosa


snäckblåsaren
lyfter toner



isblad flätas sakta
samman

kiselströmmar andas


*


mjuka ögon
sveper varsamt

vila in
över


stigars revor




hon kvider




stöveltrampens
räfflade sulor

spred odör
av stålhättor





stammar föll
kvidande




mjuka ögon
reser nu stammarnas liv

levande


*


natten nynnar


skäran
sveper
silverhängen



vilar stilla
i halsgropens vingmöte




ispilars blå
inandas mitt bröst

kylan
sprides




han kom
med mejselfingrar


ur
ur


och jag bad


skulptera mitt ansikte

in i rena linjer



vari
intets fullhet
andas

tomhet



din
dröm intets närhet



källor finner ej varandra
källor är funna av varandra
så viskade skäran



träden viker undan
mantlar


källorna ser jag stiga
ur rötternas
vida

glödande



mitt ansikte


är
av is




skulpterat
av de andetag
vilka jag glömde





så lätt smälter isens
bubblor
andas

fria



historias sannhet




var det
andningens
tag


*


ännu en dagtima kom

sparvar

lyfter
vitgnistor

bländar
husens hårt knutna
vrår


*


alm
i gryningssolen
bär lavmantels mjuka

sträcker handen
till fågels
frysandevinge


andas ur hjärta värme



förtäljer
rötternas
resor
möten

i eldkupornas
ordspråkande



ord finner ej varandra
ord är funna av varandra
så viskade skäran



hennes hjärta
skänker dig värme

så hördes almen i tima andas
till fågels frivinge




och jag
drar snötäcket över mig


faller

faller