Det finns ord som som får henne att skratta. Ovanpåord som är så fulla av intet och ändå fyller allt i tomrummen. Kanske har hon blivit galen. Kanske spökar det inom, av komikerns sylvassa erinringar och av likhetsvansinnet manifesterat i byxmärken.

Hennes frys fylldes en gång av sorg, kanske i formen av en död hund, kanske i formen av bristande aspekter. Hon öppnade den aldrig, men passerade varje dag. Det fanns så mycket i den, av rödrandig stolhet och lust mot ett fönster. Av slingrande blyghet och rak kåthet. I det gömda.

Kanske springer hon en dag förbi. Resterna av musik och gamla minnen. Kanske öppnar hon den en dag. För att se människa mot människa. Som den gången. För hon vet att de båda hade stått på kanten. Hon hade valt att hoppa. I fallet hade hon sett de korpsvarta. Älskande men bundna av konventionernas rädsla. Och den blå kanariefågeln hade långsamt dött i sin bur.

Men det hade varit på riktigt.

Eller så hade det inte. 

Men det hade alltid varit mer.
Än glansbilders kåta fiskande.