När högmodet,

en gång

för alla -

lyckats älska

ihjäl sig själv

Och girigheten

uppgivet tvingats inse -

att det inte längre,

finns något mer

att ta

När frosseriets

käftar har mättats -

till sist,

ätit upp

sitt jag

Och vreden

krigat färdigt

mot allt och alla -

låtit sig besegrats

kvävd, av sitt eget hat...

När vällusten

bara känner sig 

så platonisk -

slutat att åtrås 

av begäret, till sin skrala existen

Och avundsjukan

inför synderna dem alla,

inte vill -

men ser dom

som blase´

När lättjan

obetänksamt

i renaste förvirring -

råkat sätta eftertanken

till att börja reflektera...

Då -

Lägger sig slutligen den lilla människan ner, kryper ihop i fosterställning och utbrister:

Vem är jag nu ?