i citruslundens
djupgröna

blanka bladskogar
med malakiters helande toner
vandrar jade


kimonon är
skimrande
sidenvit


håret är ebenholts
landade korpar
händerna doftar rosenvatten
liljevita skålar
mandarinen lägges däri
skalet löser hon
skalet är
kartor
vandrade



klyftorna viker ut kronbladen
hon stiger in i cirkelns mitt
lyssnar till nätet
sammanhållande
lyssnar till
ellipspärlors
fruktmognad



hon andas in
rör vid silverklangen
i citruslundens
djupgröna
blanka

bladskogar




jag har målat mitt
ansikte med
vit aska


renad
såg jag en mask
krackelera

den masken bar jag ej





masken krackelerar
alltid

sakta
helt utan brådska

ty masken är namne med sannhet
sannhet är namne till masken
masken krackelerar ty masken vet

livsmask
dödsmask

liv existerar ej utan sannhet

masken krackelerar
ty hjärtat tvagar det falska

detta vet maskmakarens urkälla
mästaren lade ansiktet i dennes händer

det gör ont för den i den
vilken litade på
det gör ont för i den vilken ser
masken krackeleras
ty dig litade jag till

det gör ont tills
insikten av befrielse stiger fram
att detta var
falskhet

masken viskar
strömma ditt ljus
strömma din värme

till den vilken bar det söndrande


se


dags
skrud

ligger i mjuka veck


pinnstolen bär snidade
linjer
röd



dagskrud
ligger i mjuka veck

vikta
kuvert


namnlösta

tömda



hon vänder ansiktet
in i

midnattsblå
djupsafirer



löser flätornas
samlade


fri
andas

nattbruden

i vita rosenskyar




så
är du
vandrare

kommen


kommen till min längtan


dina ögon är kända
din andning är
ditt hjärtas

rena klang


mina händer andas

öppnade


ur


frågesöm



vem
hör rösten tala


vem
hör stämman ljuda

vem
hör den vackerstämda
rösten

sakta vika ut
rosenknoppens blad



i bröstet
i templet med de vita
bågarna




giv denna suckarnas stig
mjuka mockasiner
vilka glider mjukt
över sjunksanden


glider mjukt
gör

skräddaren
vattnet räds ej

ej en droppe krusas


skräddaren sitter vid lågan
sömmar skruden till
gångstigen
med vita
kristallstygn



hon hörde suckarna svepa


hon
jordemodern
tar suckarna mjukt i hand

för suckarna in i ögonhand
ögonhamn



hur

lyckades den vilken suckade
knyta alla dessa tyngder in



hon
jordemodern

ser djupt in i suckarna
vidgar handen


och i luften
synes lätta dun sväva



vilka var dessa
och från var



svävande
dun

befriade suckar




älskade
regnet

omfamnar mina händer
denna dag


rosengrenar
är


glittrande
ädelstensbärare



dropparna
är

mjuka
tassar




tilliten ser jag
i dropparnas fall

huru dropparna
vattnar stenarna



och floden ser jag
buren av

bergshänder



så är det
älskade




livsmask

dödsmask


liv existerar ej utan sannhet

masken krackelerar
ty hjärtat tvagar det falska



detta vet maskmakarens urkälla
mästaren lade ansiktet i dennes händer