vindarna
faller


vindarna landar

i molnskogars
gyllenblad




silvrade
andas
marker

i trädens rothav
dessa rötter viskar


fem landar vindarna
och dessa fem

är stjärnans uddar



de hon knypplade i kärlek

urstjärnan





eldflamma
tänder stenarna i ringen

menhirer
lyfter mantlar

höljer hennes
skådande
ögon





så är jag i skogen
i mitt inre



skogstemplet
bär vita stammar
stammarna bär städse
eldblad



det hårda
rör vid det mjuka
det mjuka
rör vid det hårda



möten
förståelsemöten andas
skogen




tillförsikt
är ett vackert innebördsord min käre





han kom
ur

sädesfälten
med

vinteraxen



han bar en mantel
gnistrandevit

håret en
böljande
sky


ett snömoln



fyllt med
gnistrande
rena

tankar
ej tänkta



doftar ordmjöl


in i bakugnens eld

tideduken
är lagd



nebiaträd andas tedeumgrenar



i gryning vankas
bröd till sömndruckna