hans röst i luren på en lånad telefon en
halvtimme
innan han måste gå och

jag krymper
reduceras
är igen inget mer än ett instabilt stycke kött
svankar suger sväljer på kommando snubblar
genom helgen
i svarta klänningar och jeffrey campbells damsel claw gråter aldrig

så det syns

femtonprocentigt vin utspätt med sockerdricka blir ett glas eller två
för mycket ändå
stackars kroppen minns knappt hur mat smakar hur det känns
att inte vara trött jämt och det blir ett nytt år och
det smiter förbi mig obemärkt för allt som känns är

rädslan
i brösten likt
råttor