och folk frågar vad jag gör på vardagarna och jag
vet aldrig vad jag ska svara

nej alltså jag är för sjuk för att jobba för ömtålig för att vistas i en miljö
där prestation är a och o och
framfötterna trampar på alla tår

för: ambitiösa jävel

i ett samhälle där alla normer är en form jag inte passar inuti
där jag har
ålder erfarenhet världsbild emot mig alla
utbildningar i hela världen kan inte förbereda mig på verkligheten eller
kvalificera mig för livet

folk bara dömer för ditt eget bästa jo men visst
måste sälja något kropp eller integritet
hela själen helst
när räkningar ska betalas och livet ska levas och egentligen spelar det väl ingen roll

men mina medmänniskor tycker
så
jävla
mycket

spär ut tankarna med billigt vin en fredagkväll i
gott sällskap som alltid sympatiserar men aldrig förstår det är
för mycket begärt

att släppa någon in på bara huden