Nu ska jag berätta om min bror,
min bror Jonathan Lejonhjärta.

Fast nej,
så kan vi inte ha det.
Du kan inte vara
hjälten i gyllene page
när jag bara
är Skorpan
på dina sår.

Och år efter år
ska vi växa,
sida vid sida
och nöta varandras skal.
Vi är i en saga, du och jag.
Du är min bror och
en dag
kommer jag vara lika stor som du.

Men nu:
Kan du höra takten?
Det är hjärtat som slår.
Ditt lejonhjärta som pulserar,
och mitt harhjärta som tickar.

Och nu när sagan växer och broarna bränns,
vet du ens hur det känns
att bli jämförd med någon annan än dig själv?
Du och jag är bara vi
men jag vet
att mönstret som vi gör
står skrivet över varje småbarnstapet
i landet utanför.

Du och jag i den verkliga världen.

Jag står där på gatan
med mitt harhjärta i halsgropen.
Svävande på molnen bland storhetsdrömmerier
när du räddar världen från kärnkraftshaverier.
Och jag är räddare
än någonsin.


Du låter vinden slita i din kappa,
men till skillnad från mig
kommer du aldrig att tappa
tron på din egen färg.

För du är Clark Kent,
med gyllene page och civilkurage
som reser sig upp för tanter på bussen.

Och jag
vill vara något värd för denna värld
men jag vet

att mod inte pressas fram med idoler,
och att harhjärtan inte växer av storhetssymboler.
Inte av ädelmod och pagefrisyrer,
inte av medeltidshjältar och sagomartyrer.

Så nu
ska jag berätta om min bror
Min bror Jonathan Lejonhjärta.

Jag vänder mig om och
ser barndomslandet och broar i bränder
ser tårar och snor och syskonhänder.
Jag står vid stupets kant
med dig på min rygg.

Det här är det största jag någonsin gjort
och om jag inte vågar nu
så är jag ingen människa
utan bara en liten lort.