”Jag ska bara prova en sak” säger du och plockar upp en pinne på stigen. Vi står i en tallskog med kottar som borrar sig in i mina fotsulor och marken är täckt av barr och fnasiga kvistar. Du väljer ut den tjockaste och spretigaste av dem som finns i vår närhet, synar den en stund innan du säger det där. Att du ska testa en grej.
Jag nickar och ställer mig beredd, mitt på stigen med armarna längs sidorna. Det är som att jag redan förstår vad du tänker göra med mig och bara väntar in ögonblicket.
Försiktigt, och långsamt som om du vill se hur långt du kan komma, trycker du in pinnen i mitt öga. Hornhinnan knäpps sönder som en bit plastfolie, och jag känner något vått rinna längs min kind. Jag blir blind på en gång, men ser med andra ögat hur du fortsätter föra in den där fnasiga kvisten tills bara ett par centimeter finns kvar i din hand. Den uppslukas av hela mitt huvud, men ändå känner jag ingen smärta.
Någonstans mellan dina fingrar som nästan täcker över det enda öga jag har kvar, uppfattar jag att du ler.
”Det gick” säger du och nickar stolt. ”Du är verkligen inte som alla andra.”
Och sen:
Vår skog förvandlas. Blir till bänkar och bord i en övergiven skolsal.
Din pinne blir till en nål och du syr igen mina ögonlock. Det sista jag ser med vänsterögat är din koncentrerade min när du arbetar.
Hela tiden håller jag tyst. Kniper ihop läpparna, och väntar.