Jag vaknar av att det blöder ur mig.
Stora strömmar som kryper ut i lakanen och fläckar ner min kudde.
Jag tänder sänglampan och med ögon som fortfarande kämpar mot ljuset börjar jag undersöka min kropp. Vandrar den igenom med fingertopparna och synar min hud efter revor, sprickor, skärsår, men jag är ett helt skal som inte spiller någon vätska.

Ändå springer det ur mig, blodet, och just som jag tror att det ska sluta börjar det om på nytt. Blod och klumpar, och rester av något som måste varit sårskorpor.
Jag kikar i trosorna också men, ingenting.
Sitter sedan bara stilla och ser fläckarna växa från mig ut i sängen.

Egentligen är jag inte särskilt orolig.
Nyfiken, mest.
Förvånad.

Nätterna går och det kommer ikapp mig, det där blodet, natt efter natt. Efter ett par gånger känner jag mig modig, och kliver ur sängen. Mina fötter gör våta avtryck på parketten. Jag öppnar fönstret och blöder ut i natten.

Sedan återvänder jag. Lägger mig bland röran i mina lakan och en förlamande smärta som tillslut tar mig om magen. Drar knäna hårt mot kroppen, och ligger så tills jag nästan har förblödit.
Somnar sen, och vet:
Att det är så svårt att vara svag, när man är bra på att vara stark.