så gnistrar himlen åter över döden
dom vita molnen sjunger helig sång
betraktas djupblå ifrån märgdjup snö

då stiger människan emot det kalla
hon svävar emot existensens gräns
igenom klarblå luft mot rymdens djup

hon drömmer om hur medvetandet faller
och kommer ner ur klar och iskall rymd
som viskar tyst om födelse och död

att sjunka omgjord genom blåa skyar
mot något som är ofattbart fördolt
förändrar dig till något man ej vet

att sedan gå i snö där husen sjunger
att hänge sig åt alltets hemlighet
att tassa fram med allvis ödmjukhet

betrakta heliga och milda färger
blodröda lejongula, insjöblå
och ana att du nu har hittat hem

vänd dig om och titta in i solen
som bländar dig som kritvit knivskarp snö
begrunda dödens stenars gråa sorg

att höra markens gröna tallar sjunga
och veta något ingen kan förstå
du är hemma nu från vida himlars rymd