en snöig tisdag på vintern sjuttio
fick jag stryk av klassens idiot
jag kände smaken av blod i munnen
och mina glasögon gick åt

jag grät och trevade mig hemåt
med en klasskompis bredvid
vad skulle hända om morsan var hemma
jag ville inte tänka på det

jag behövde dig så den dagen mamma
men du skrek åt mig att jag gjort fel
jag skakade och stammade av rädsla och skam
som vanligt nådde jag inte fram

det har gått femtio år nu sen dess
sedan jag såg satan le
när morsan struntade i att hennes pojke sa
att han inte kunde se

jag var elva år och jag bestämde mig för
att aldrig gråta mer
jag var tvungen att akta mig för dig
du hade ju aldrig tyckt om mig

folk säger att jag skriver väldigt bra
det har dom sagt i många år
ibland är det som att då blir jag människa
när jag skriver kan jag nå fram

jag vill fråga alla var kommer barnen in
bland alla vuxna egoister