Jag tar dina händer! Du ler och ger mig din hand,
men med din andra hand slår du mig över min kind.
När jag vänder mitt ansikte, träffar du min andra kind,
för att sedan slå med båda dina händer mot mina kinder…

När du slår mot mitt ansikte så slår du dig själv,
gör det ont? Kan du känna den brännande smärtan?
Känner du värmen av en mörk förlösande energi av
dina slag, om och om och om, igen, återigen…

Att döma är att fördöma livet, andra och sig själv,
men även om förlåtelsen är den yttersta av handling
och just då förlåter jag mig själv att du slog mig…
Försoning, tids nog – på ingens villkor, men av vem?



I juletid 27 december 2008

Johanne