Att skriva med en tomhet utan inspiration
Är som en ständig kolmonoxidsinhalation
Försöker att tänka, men till slut tar det slut
Tankarna, livet, ja allt det man hade förut

Allting vettigt har säkert någon redan sagt
Så varför över huvud taget ska jag slösa min kraft?
Poetiskt, patetiskt, kanske aningen djupt
Låt mig ta ett exempel ”Livet är ett evigt stup”.
Det låter som en klyscha, men tänktes precis ut
Så vem ska man hyscha, när det låter så ”djupt”?

Ur den tomhet jag känner, borde saker berättas
Men den tomhet är vänner vars hjärtan har lättats
Dessa stölder i min hjärna är en hallucination
Jag stjäl mina ord från andra – är det inspiration?

Jag säger fyndiga liknelser, från när jag googleklickat.
Fråga! Var fick du det därifrån? Jag svarar: Påhittat!
Men jag fortsätter skjuta ut plagiat ur min ordkanon
Jag smittar, det sprider sig som influensa. Ordinflation.
Det är påhittat, men inte av mig. Jag var inte den lärde
Jag tar åt mig äran, men nuförtiden saknar alla ord värde.

Man letar förgäves, för att finna en ny metafor
För alla har blivit klyschor under alla dessa år.
Att låta smart nu för tiden är en historielektion
Allt är redan sagt, det är en ständig repetition.

Detta är inspirerat av att sakna inspiration
Texten kommer från en ”sakna flow-situation”.
Men resultatet var att jag lyckades förklara
Att med tungan rätt i mun gör du tankar verbala
Men det spelar ingen roll, intelligensen blir avskalad.
För tanken du säger är för längesedan talad.