Med alla drömmarna om Ålesund
Kom jag inte en mil längre än Oslo
Jag blev tillslut som en trånande hund
I mina förhoppningsfulla tankar om oss två.

Under min resa till fantasistaden
Till mitt mål som jag inte ens kom nära
Där ruttnade min apati, likt ett kadaver.
Till för en annan hund att få förtära

Du åt upp min så kallade depression
Valde att ta del av en ensam resenär
Som vände tillbaka, likt regression
Till en värld, där man kan beté sig så här:

I bergen skriker jag av mig i ett maniskt vrål
Ett vrål av lycka, någonstans i Ålesund
Jag dräneras på tårar, som hamnar i en skål
Som precis ska slickas ur av en hund

En hund som orkar stå och vänta
När jag trodde att ensamhet var allt.
I den mörka skogen finns det alltid en glänta
Men kära hund, är inte tårar för salt?