I smygande skymning njöt vi tillsammans av två rätters supé
på verandan i restaurang Pepparkakshuset, viner i kristallglas.
Dessert och maltwhisky. Småpratade lågmält, trots att vi satt
i mörkret helt för oss själva.
Beundrade dig, ditt sinnelag, ditt ljusa ansikte, smidiga kropp.
Du var berest, kontinental, intelligent och ödmjuk inför andra.
Själsfrände du kräfta.

Kvällen gick fort och vi cyklade hem till mig, stannade vid
flera tillfällen för att pusta ut och kysstes, höll våra händer.
Äntligen hemma satt vi matvrån och njöt lite vin, det blev
sent, aningen rusiga, duschade för att krypa till kojs; nakna.
Minns dina ord; - nu får vi löpa linan ut…

Morgonen var du tidigt uppe, fann dig på altanen i meditation.
Lät dig vara och förberedde frukost som vi åt under tystnad.
Plötsligt utbrast du, Lotta, - ”Det var bra…” - fortsatte vi har
inte lång tid på oss, hur ska vår dag se ut? En biltur till havet.
Vid nordspetsen av ön älskade vi intill en sjöbod. – ” Så fort
jag ser boden kommer jag att minnas för evigt, varje minut av
vår korta tid tillsammans…”

På kvällen skiljdes vi åt – du till ditt och jag till mitt, grät när
du reste. Du bannade mig för det. – ” officerare gråter inte…”
Midsommarafton grattade jag dig på 40 årsdagen med en annons.
Du ringde mig och var arg och besviken på mig. Bad om förlåtelse,
du förlät mig. Vi fortsatte att träffas sporadiskt, du blev sjuk och
fördes till sjukhus. Besökte dig med blommor och badlakan av
Pelle Vävare, uppmuntrande. Fikade och pratade. Kräftan pratade
med Skorpionen med ett ljust sinne. Kände hopp, förhoppningar.

Din oro blev allt större och ville påbörja ditt forskningsprojekt om
sjözigenarna i Thailand, reste, zigenarna och Tsunamin tog ditt liv
i anspråk - all din tid, Lotta. Kräftan och Skorpionen blev inte ett.
Saknaden finns alltid där – Lotta, du lever i mitt hjärta!