Vädret är väldigt vackert här över Skåneland och mycket varmt, trots detta faktum är det viktigt att få iväg detta material så jag tvingar mig inomhus för att få tid till att även skriva av mig några rader från ”min mylla” till dig. Det kändes bra att prata en stund, kanske aningen upphetsande, men lite nervöst. Tänker lite för ofta över tingens ordning (lite känslor, lite fina stunder, ögonblicken…) för att det skall vara nyttigt. Ibland vaknar jag invirad i mitt påslakan och med en kudde på magen på morgnarna och upplever för ett kort ögonblick att du finns bredvid mig. Naken och oskyldig…

Din idé om ett besök är fantastiskt, men mentalt är jag oförberedd, vet inte om jag vågar, för vad kommer att hända när vi ses igen och då på en plats utan insyn och där vi inte längre störs av omgivningen. Kanske en situation i ett fullständigt utlämnande, hängivenhet och sensitivitet utan gräns…
Bitande, smekande, totalt självutlämnande mot de högsta av höjder.
Du känner mina känslor – trots att jag emellanåt dolt dem duktigt – de för mig mot och håller mig fast i en situation som kanske inte är bra för dig eller för oss båda sammantaget…
Att vara rationell och förnuftig är inte helt lätt, det är inte många förunnat att träffa så rätt som jag tror att det blev och är känslomässigt, men är det ändå så fel när allt kommer omkring. Eller är det förbjuden frukt…

Ska jag be till Gud för att rätta till eller bara låta det vara, komma till över till dig eller avstå, helt enkelt låta bli, kanske hitta ett alternativ, varför är det så svårt? Vad känner du, hur ser du på ett besök eller en träff, vad kan hända, hur kan det se ”normalt” ut med oss tillsammans? Längtar efter dig och saknar dig, det värsta är att det inte avtagit med tiden. Varför?

Det finns inte mer att säga om detta, kanske ska vi låta det vara eller bör vi nyttja tillfället, kanske några fler, tacka för att det är som det är och fungerar på det här viset. Det är kanske jag som överreagerar på sådant som är förknippat med dig? Jag vet inte, men ett vet jag och det är kärleksminnen som finns inom mig av dig, kanske alltid kommer att finnas där.
Det är bra, men även skrämmande, att sådant kan hända och vid den omöjligaste av tidpunkt.

Geografiskt och fysiskt försvinner jag sannolikt ur ditt liv inom några månader, kanske ses vi aldrig mer, kanske ses vi under andra omständigheter, väldigt mycket är oskrivet och tur är väl det, men även hur detta faktum skall hanteras är inte alltid så lätt att se.

Nåja, vill du fundera och kanske skriva några rader om hur du tänker och vad känner inför en träff och vilket förhållningssätt till ”problemet” vi båda skall eller bör inta.