Med ena handen drog han naglarna
längs min rygg och upp i nacken
in i håret där han hårt, men omsorgsfullt
gick ner till bottnen, rörde runt mina tankar
rev ner min osäkerhet och tofsen
jag precis satte upp.

Han rev ner muren jag byggt upp så länge
muren jag utan att tänka lyft upp för att få
vara ensam i min oro och skam.
Muren rann ner som ett vattenfall
när isen smält och vattnet börjar kittla berget.
Mitt huvud föll längre och längre ner mot soffkanten
och landade på armstödet men min själ flöt ovanpå.

Med den andra handen smekte han öronsnibben
som om den var en pärla.
Han tryckte den lätt.
Hans fingrar letade sig upp längsmed örats kant
och jag kände mer än jag känt på länge.

Mina händer sökte stöd, något att hålla fast i
som höll mig kvar på marken.
Hans tröja vad mitt enda hopp om att inte tappa mig själv.

Jag dyrkade hans varma och fuktiga andedräkt mot min kind
så nära, så äkta.
Hans läppar på sådant avstånd att de inte vidrörde mig
men så nära att jag kände dem.

Han sjöng rader
jag så många gånger hört
och så många gånger älskat
så tyst, så tyst.

Ingenting kunde få tillbaka mig nu.
Jag var fast i en mellanvärld
där regnet aldrig faller

där ingenting dör

där rådjuren sjunger
om spegelbilden i vattnet.

Där vill jag vara.
Där vill jag stanna och
där förblir min illusion
om att livet
är felfritt underbart.