Jag får ont
av öde parkeringsplatser
när de befinner sig
mitt i vintern

det är något med dem
som viskar en sanning
om dig och mig

en sanning
om hur du inte står
bredvid mig längre
och ler åt min
brustenhet

regnvåt asfalt
ensamma träd
och hotfulla vindar

Och jag ringde dig
otaliga gånger inatt
men när jag tänker efter
så lyfte jag
nog aldrig riktigt luren

kanske var det därför
jag inte nådde ända fram
och kunde berätta

att jag minns
hur det var
att sitta bredvid
dig på bryggan
då himlen grät tårar
som nu når mig