det var mars när vi
låg i fosterställning

(likt två tvillingar, vi höll om varandra som om
vi skulle sugas ut ur livmodern)


vi var omgivna av en vit dimma av iskristaller
som smälte
när det kom i kontakt med
ditt tunna hår

och själva tidsmekanismen stannade upp
innan du plötsligt försvann ner i tjälen
utan motstånd
utan att röra en min


(allt jag gjorde
var att slicka den bittra jorden
och grät tyst)