Hon sitter på bussen och ser ut genom fönstret. Det är en januarieftermiddag och jag gissar att hon är på väg hem. I öronen har hon hörlurar kopplade till sin telefon, hon ser inte ut att vara typen som lyssnar på ljudböcker eller klassisk musik. Hon är nästan helt svartklädd förutom en pösig mörkröd mössa och en stickad halsduk i samma färg. Kinderna brinner rosaröda precis som den lilla näsan, hon gick på för inte så länge sedan och ute är det minusgrader och snö för första gången den här vintern. Hon har inga vantar och jag tänker att det är lite konstigt att ha halsduk och mössa på sig men inga vantar. När hon börjar dra högra handens pekfinger över telefonens display förstår jag varför hon valt att inte matcha, det måste ju fungera att manövrera det lilla tekniska undret hon har i handen.

Hon stirrar ner på skärmen, det verkar som att hon läser någonting och plötsligt fyrar hon av ett leende och börjar ivrigt knappa in någonting, förmodligen ett svar. Tittar sedan upp och för en halv sekund möter hon min blick, jag blixtler men jag vet inte om hon registrerar det, huvudet är vänt mot fönstret igen och telefonen vilar i hennes händer. Hennes läppar bär fortfarande leendet från innan och hon biter sig i underläppen, jag föreställer mig att i meddelandet hon fick måste det funnits en fin komplimang eller en god nyhet.

Vi åker över en bro och solen är egentligen redan utom synhåll, himlen brinner fortfarande i rosa och oranget, hon kisar mot den men ser fortfarande glad ut. Hennes hår verkar vara svart, men lågorna ger hennes huvud en varmfärgad gloria, som om det svarta skiftade i rött. Det klär henne, hon passar i mörker och värme. Huden är blek som klorerat papper, får henne att se skör ut. Jag kan inte se hennes ögonfärg från mitt säte, men jag tror att de är blåa.

Plötsligt riktar hon blicken uppåt, mot det mörkare blå och jag blir nyfiken, måste se vad det är som fångat hennes uppmärksamhet. Utanför syns en tunn tunn månskära, ett par bleka stjärnor har lyckats ta sig igenom mörkret och på väg mot de sista spåren av solnedgången är en flock svarta fåglar i v-formation. Jag förstår vad hon ser, det var länge sedan jag brydde mig om någonting liknande, och nu är jag tacksam över att hon fått mina ögon att vila på någonting annat än det som är människogjort.

Bron tar slut och en tät barrskog omger bussens båda sidor. Vi är utanför stan nu, åker bara längre och längre ut mot landet och ju större avståndet till staden blir desto mörkare och lugnare blir det omkring oss. Några gyllene strålar nästlar sin in emellan trädstammarna, men de är svaga nu och snart ska de släckas helt. Hennes ögon är fästade vid telefonen igen och leendet är ännu större nu, det gör mig glad. När hon låtit fingertopparna dansa en liten stund och släcker ner displayen ser hon upp ett ögonblick. Hennes kinder är ännu mer rosa än innan, hennes ögon är långt borta och det är någonting som får henne att se frånvarande ut, som om hon inte vore här alls. Jag prövar att le mot henne igen, men det gör ingen skillnad. Även om hennes blick är riktad rakt emot mig kan hon inte se mig.

Hon åker baklänges i bussen, jag har aldrig klarat av att göra det, det gör mig åksjuk. Hon verkar inte ha något som helst problem med det, om jag inte minns fel var bussen inte ens halvfull när hon steg på. Det hade funnits många andra möjliga sittplatser, men hon valde att slå sig ner där. Och ensam förblev hon, ingen hade gjort henne sällskap, inte mig heller och det är så jag trivs bäst. Jag tycker om ensamma och tysta bussresor.

Det är snart dags för mig att gå av, men jag vill inte riktigt. Det är någonting i mig som vill sitta kvar tills hon ska lämna, jag vill inte missa en sekund av henne och jag vet inte varför. På något sätt är det viktigt att följa henne till hennes slutstation, det känns som om hon är någon jag aldrig mer kommer få vila ögonen på och nu vill jag inte skiljas från henne, i alla fall inte riktigt än.

Hon korsar benen, det vänstra över det högra och den vänstra foten gungar i stadig takt, musiken hon lyssnar på måste gå i ganska högt tempo. Den långa svarta kappan glider upp lite, hon verkar ha en grå kjol under, jag hade trott att hon skulle vara mer färgglad och blir faktiskt lite besviken. Hon har vackra drag, fastän hennes läppar är lite för tunna kröks de fint när hon ler och hon verkar vara en person med stor potential. Att se henne är som att se en oupptäckt skådespelerska eller kanske en sångerska.

Jag har missat min hållplats nu. Vi åkte förbi den för några minuter sedan och jag märkte det inte förrän det var för sent och nu stressar det mig inte ens. Jag ska ändå bara hem och där är det ingen som väntar.

Hon sträcker sig mot stoppknappen framför sig och trycker, det plingar till och en skylt i taket med texten ”STANNAR” tänds upp och jag börjar göra mig redo att gå av. Hon reser sig upp när bussen saktar ner och rättar till kappan, lägger telefonen i fickan och går vingligt mot bussdörrarna, jag går till samma utgång och står strax bakom henne när dörrarna öppnas. Doften av vanilj är tung och lite för vanlig för att jag ska tycka om den speciellt mycket. Hon stiger ut och ner på den asfalterade vägen, jag råkar knuffa till henne när jag tar mig ur bussen.

”Ursäkta mig,” säger jag men hon märker inte ens att jag har öppnat munnen. Det verkar inte ens som om hon har tagit notis om att jag stötte till henne, hon tar bara upp telefonen ur fickan igen och ser ner på skärmen medan hon följer vägen bort mot ett litet bostadsområde. Himlen är mörk sånär som på stjärnorna och månskärvan, tack vare en gatlampa kan jag läsa av busstidtabellen. Jag behöver ta mig hem.