som vred jag mig ur mitt skinn
och blev henne hon denna där
hon som finns i mitt blod och ändå inte
som drog sig orden ur sina sömmar
revolterade stampade spottade ur cirklar tagna
som stod benen stumma inför vreden i mörkret
ondskan i alltet
och det är ju inte till att veta suckade den andra
revolvern mot tinningen hade ingen tyngd och barnet band mig inte
men jag kommer aldrig förstå det säger jag
och ändå har vi växt i samma jord
nej säger hon det gjorde vi inte
för i din jord gömde sig ett knytt
och i ditt hjärta finns ditt barn