Jag omfamnade en låga
lyssnade förväntansfullt
efter signalerna
lade mitt huvud mot stenen
intill knuten på det hus
vi en gång utgick ifrån
och kände pulsen stegra sig
mot rymdens obevekliga, tickande, gång

Vi var icke ont anande
fastän vi vissa nätter kunde höra röster
som spred sig genom väggarna
de som obehindrat närmade sig
som stormvindar mot vacklande steg
genom mörkret

Det var en rytm
som vi delade
en outtalad visshet
oss emellan
om det annalkande slutet