Det tär på mig.
Den här ångesten som växer innanför bröstkorgen.
Som bankar hårdare när man har
‘tagit ledigt’
fast man vet att man borde sitta med näsan i en bok,
djupt försjunken i det som texten försöker säga mig.

Jag läser kryptiska formler som ska memoreras,
som tillhör grafer som representeras
av välfärd, löner, arbetskraft och kapital.
Men för mig är det bara linjer som skriker.

Och jag läser utan att läsa.
Ni vet, när man följer texten med blicken men huvudet inte förstår.
Jag skulle likväl kunna stirra på runor och hieroglyfer.
Och den här dumma dyra boken,
som kommer skuldsätta mig tills jag är typ femtio.

En paus hade varit skönt.
I ett år.
Tänka på annat, göra något som inspirerar mig.
Men CSN försörjer mig.
Eller jag kanske ska säga “försörjer” mig.
För jag måste ändå jobba nästan varje helg.

Studenter har det lätt nu förtiden.