med penslar
fyllda av sorg

ville han måla
trädets
ådringar



det ljöd ett skri

ur penslarnas rörelse



han såg sin själ
vandra över bron



bärandes
hans egenvånda



svartklädd
med uppspärrade fasansögon

med en mun
vidöppen

tystad



sökte han hålla
ansiktet kvar





tätt intill
rötterna

lade hon sig
kvinnan vilken steg ur natten




en stjärna föll
i hans hand

han glömde plantera sin svarsvilja



kommen är hon
en av trädets grenar

det växer i trädlandet
där bergen


snuddar vid varandra



vid ån
den vilken rör vid
brovalven

sitter hon
vilken flätar korgar



gräset vajar vind
brusar i oasens öppnade öga


hon fyller korgarna med
droppar av

å så vackra



soldroppar rör vid marker


sjöar
hav
sköljer
stigar



somliga stigar
slutar innan de ens
började



kanske lever de
i just havets
droppar