Jag är gravid. Igen. Med beräknad förlossning den 13 december. Den här gången har jag mått otroligt bra. Ingen fara för missfall. Men det var naturligtvis bäst som skedde förra graviditeten. Det säger mig förnuftet i alla fall. Men hjärtat säger ett annat. Om jag inte fått missfall, så hade min mamma hunnit få se sitt första barnbarn innan hon dog.

Idag är det fredag den 29 november. Min sista arbetsdag. Vad skönt det ska bli med lite ledighet innan födseln. Jag kommer att hinna baka och handla julklappar i god tid. Bebisens ankomst är redan förberedd, med kläder, säng och barnvagn.

Min man arbetar på Gotland tillsammans med några andra byggare. Han kommer bara hem över helgerna. Med flyg. Ikväll ska jag hämta honom på Kungsängens flygplats.

Helgen går fort och snart ska han tillbaka till Gotland. Det blir ny skjuts till flygplatsen på söndagskvällen. Planet går 22.00. När jag kommer tillbaka hem, tar min yngste bror, som bor hos oss, och jag varsin kopp te och smörgås. Sedan är det läggdags. Han ska ju till skolan dagen därpå.

Strax efter midnatt vaknar jag av en molande värk i magen. Maginfluensa, tänker jag. Min ledighet börjar ju bra! Efter en timme inser jag, att det nog inte är denna sjuka det handlar om. Det är naturligtvis barnafödsel på gång! Och min man som är på Gotland, sedan några timmar. Värkarna blir tätare. Snart går vattnet. Ringer BB och får prata med en barnmorska.

-  Det är lika bra att du åker hit, eftersom vattnet redan har gått, säger hon lite beskäftigt.

In och väcker min bror, som normalt sover väldigt hårt, som den tonåring han är.

- Snart dags att åka till BB, säger jag muntert, och ruskar liv i honom. Bäst att du vaknar.

Han sätter genast käpprakt upp i sängen. Klarvaken med en gående gång. Är snabbt uppe och klär på sig.

- Jaja, lugnar jag, så bråttom är det inte. Jag ska bara diska upp först, så ringer jag efter en taxi sedan.

- Är du inte klok, ryar han, ska du ställa dig och diska, när du kan föda när som helst!

När disken är fixad, ringer jag efter en taxi. Den är strax där. Vi hoppar in i bilen. Jag med den förberedda BB-väskan samt beväpnad med en stor ICA-plastpåse. Ifall jag skulle kräkas. Vilket jag brukar göra av de starka mensvärkar jag alltid haft. Födslovärkar är i minst samma klass, märker jag.

Till BB går det fort. Chauffören hoppas väl slippa både spyor och taxifödsel. Väl framme tas vi emot av en barnmorska, som ser lite undrande på min bror. Långhårig och väldigt ung.

- Ja, alltså, det är inte han som är fadern, säger jag och skrattar lite. Det här är min bror. Fadern befinner sig på Gotland.

Vilket jag gissar att han är ganska tacksam över. Jag vet att han gruvat sig för att vara med på förlossningen. Så slapp han det. Min bror börjar blekna och se lite nervös ut. Att vara med när jag ska föda, är nog inte vad han helst önskar sig. Men det var i alla fall snällt av honom att han följde med mig till BB. Jag förbarmar mig över honom. Sticker till honom en hundralapp. Ber barnmorskan ringa efter en taxi.

- Åk hem med dig, pressar jag fram mellan två värkar, du behöver inte gå till skolan imorgon. Stanna hemma och sov igen.

Själv blir jag omhändertagen av barnmorskan och visad till ett rum.

- Klä av dig och ta sedan en dusch, uppmanar hon, sedan kan du ta på dig den här rocken och strumporna och lägga dig på britsen.

Fortfarande beväpnad med plastpåsen duschar jag. En stark värk, sedan var den använd. Tur. Annars hade spyan hamnat över mina fötter.

Det tar inte så lång tid innan barnet är fött. En liten pojke som det första han gör, kissar på min mage. En lätt förlossning. Pojken, som ska heta Daniel, har lite rött fjun på huvudet och en liten uppnäsa. Ett litet underverk, som direkt fäktar och letar efter matbehållaren.

Nu är klockan halv fem på måndagsmorgonen den 2 december 1974. Jag får in en telefon och ringer till min mans hyresvärdinna. Ber henne meddela min man att han blivit pappa.

- Å, en liten sork, så roligt, säger fru Gottfridsson, på sin genuina gotlandsdialekt.

Jag får in kaffe och smörgås. Så gott har väl aldrig något smakat! Bredvid mig i en glasfiberlåda, ligger Daniel och snarkar lätt. Så söt han är!

Vid elvatiden kommer min man inrusande med en bukett gula rosor och en nalle i famnen. Han chartrade ett litet plan tidigt i morse, när han fick veta att han blivit pappa. Och nu är han här.

När han ser sin son börjar hans tårar rinna. Både av glädje över sin nyfödde och lättnad gissar jag, över den sluppna förlossningen.

- Så liten han är, med lite rödlätt hår och din uppnäsa, konstaterar min man rörd, och stryker Daniel försiktigt över hjässan.

Även mina ögon tåras. Av lycka över min välskapta, vackra son. Av stolthet över att ha fött fram honom ensam, med enbart barnmorskans hjälp. Att ha kryssat över värkarnas hav utan att bli rädd. Jag är stark och modig. Nu börjar en annan fas i livet!