Tänk om jag hade vetat då att...

Det var sista gången jag omslöts
av det underbara salta havet och
simmade och dök djupt ner och
tittade på ett taket däruppe som
stilla glittrande och magiskt rörde
sig. Hade jag brustit i gråt då ?
Hade jag stannat kvar där nere i
tystnaden och stillheten ?

Det var sista gången jag långsamt
älskade med en så öm och vacker
kvinna ? Hade jag kunnat somna
då ? Hade jag legat vaken till gryningen
och bitterljuvt accepterat det ?
Hade jag stannat kvar ?

Det var sista gången jag kunde
springa som vinden ? Hade jag
fortsatt tills jag stupat ? Jag var
bortskämd och förstod inte lyckan
då.

Jag behöver inte den här kroppen
längre. Den var trasig från födelsen
och den skriker mer och mer, den
gör mig illa och döv.

Men nu är jag vaksam och ryser
av lycka när jag kramar om mina
vackra systerdöttrar på julafton.
Jag vet att det kan vara sista gången.

Det är så mycket jag ångrar, så
många felaktiga val. Jag försöker
få dom att stanna upp och förstå
miraklet som dom lever i.

För mig är det för sent....för
mig har det alltid varit så.

Jag kunde ha varit tvåbarnsfar
och ångrar bittert de beslut jag
fattade då. Men jag var så ung
och dum, det var 35 år sen och
jag måste byta kanal om någon
föder barn på teven. Det gör så
ont.

En doktor kom ut och frågade:
"skall vi försöka rädda barnet ?"
Jag bodde sedan 6 månader i
en annan stad och hade träffat
en ny kvinna. Fick ett telefonsamtal
från mitt ex som hade hållit det
hemligt för alla att hon blev gravid
sista gången vi var tillsammans.
Hon klagade jämt under denna tid
på att hon hade ont i magen och jag
frågade till slut: "Du är väl inte med
barn?".....Ni förstår vad hon svarade.

Jag föll ihop 20 år gammal, mitt
nya förhållande tog slut i denna
stund. Jag reste ner samma dag.

Hon låg på sjukhus och jag berättade
om mitt nya förhållande(SKÄMS).Hur
grym kan man vara ?
Hon hade blödningar. Första gången
följde jag med henne till doktorn, det
hade bara gått en månad då och allt
gick bra. Då var jag 19.

Hon blev sämre och på doktorns
fråga svarade jag: "Nej"
Jag satt i korridoren då och
jag antar att hon sagt till
doktorn att jag fick bestämma ?

In i rummet. Det stod tre systrar
och höll upp lakan så att jag inte
kunde se. Jag höll i hennes hand
medans hon skrek : "Jag dör, jag dör"

Jag hörde en duns när pojken ramlade
ner i en metallskål. Sen blev det tyst.
Jag kan höra den dunsen en i dag.
Jag ville inte veta vilket kön det var
men fick på omvägar höra att det
var en pojke.

Sedan ett års depression....

Hon är idag lycklig trebarnsmor. Vilket
jag är mycket tacksam för.

När jag var 25 fick jag veta att jag var
född med PCD en farlig lungsjukdom
och att det bara var 2 procents chans
att jag skulle kunna bli pappa.

Så jag bestämde mig då för att inte föra
dessa dåliga anlag vidare. Även om det
bara var 25 procents chans att barnet skulle
få det.

Jag mötte mitt livs kärlek några år
senare. Vi blev aldrig tillsammans.
Hon var tillsammans med en annan
kille, men frågade mig: "Är du kär i
mig ?" Jag visste att hon ville ha många
barn så jag svarade nej"....tyckte att
hon var värd en frisk man" Men Gud
vad det gjorde ont.

Jag till och med följde med henne
för att köpa en bröllopsklänning.
Då hade hon träffat en annan man.
Expediten frågade om det var jag
som skulle gifta mig med henne.
DÅ! kom hon och tittade mig djupt
in i ögonen och sa: "Det kunde det
mycket väl ha varit" Det var som att
få ett hårt slag i solar plexus. Jag slog
ner blicken, och gick för att titta på
fler klänningar.

Hon är idag fyrabarnsmamma, så det
slutade ju bra.

Som ni ser många kloka beslut....