Det är som det är. När en stängs öppnas en annan. Vissa dörrar kan man smälla igen och sätta dubbla hänglås på, kasta bort nyckeln för att aldrig kunna öppna dörren igen. Andra dörrar kan man öppna på vid gavel och låta vad eller vem som helst komma in genom.

Åter andra råder man inte över. De stängs vare sig man vill det eller inte. Det är dom som är värst. Och dom man tappar bort nycklarna till. Finns inget mer frustrerande tror jag, man vet att man lagt nyckeln på ”nåt bra ställe”. Den enda fördelen är att oftast dyker just den nyckeln upp när man minst anar det och minst behöver den. Så då spelar det liksom ingen roll.

Jag tycker om att öppna dörrar mer än att stänga dom. Men det leder inte sällan till att man står där med en mängd öppna dörrar och människor som passerar utan att stanna. Som kanske möter varandra i stället för mig. Det kan också vara riktigt bra.

Ganska ofta stänger jag dörrar även om jag inte riktigt vill. Man måste se om sitt hus eller hur? Ibland händer det att jag drämmer igen dörrar med en ordentlig kraft så att det dånar. Då har jag blivit arg eller ledsen. Dom dörrarna öppnar jag aldrig igen. Som tur är så händer det inte ofta alls.

Sedan skall vi naturligtvis inte glömma alla fiffiga fällor man kan placera vid dörrar. Det är jag ibland lite för bra på för mitt eget bästa.

Just nu tänker jag att jag inte skall ha några dörrar alls, mest bara fri yta. Öppenhet och luftighet. Inbjudande. Men tro inget annat än att jag kan bygga upp dörrar på en sekund. Jag är min egen arkitekt och det är bara jag som har ritningarna till mitt sanktum.