Världen blir aldrig som vi vill ha den. Aldrig. När vi vill ha sol så börjar det snöa. Ja, du vet. Då handlar det om att acceptera. Acceptera tillvarons brist. Ibland ser vi fullkomlighet, t.ex. i ett barn. Det är en så skön fulländad skapelse.
Vi kan också se fullkomlighet i naturen.

Världen är överflöd och skönhet, men vi själva gör så många misstag.
Ändå kan vi göra mycket på jorden. Men, tänk om människan kunde skaffa sig föda utan att förstöra naturen? Är det överhuvudtaget möjligt? Har inte människan alltid förstört naturen?

Nu får vi börja fundera över hur vi ska ha det.
Livet är oerhört rikt. Varför ska jag förstöra det? Eller varför ska jag låta någon annan förstöra det? Jag har min varma sanning.