Från fönstret kunde han se McDonalds-skylten skjuta mot höjden, och dess ljus skvallrade om att det fanns människor som fortfarande var vakna och fullt sysselsatta. Han fann en tröst i detta, kanske för att det var så förgängligt, helt obundet till honom själv, men ändå så välkomnande. Fem minuters biltur skulle föra honom till mat, en mänsklig kontakt och en känsla av att vara på väg till något.

Ibland körde han igenom ”drive-innen”, som man säger, för att sedan köra femtio meter och parkera bilen på köpcentrets parkering. Med radion på låg volym, en burgare i handen och en stor läsk kunde han se människor stressa in och ut från de omkringliggande butikerna.

Där och då fanns ingen ångest eller rädsla. Livet, det verkliga livet, förflöt framför hans ögon. Flyktiga steg till sådant som aldrig ställer några frågor, som aldrig kräver någon motprestation mer än någon form av betalningsmedel. Hemma var allt knutet – på ett eller annat vis – till hans person, ägodelarna som fanns där var hans, och han hade någon form av ansvar för dem. Precis som att det var viktigt att hemmet skulle personifiera honom, vara hans.

Men hemmet var ingen plats för ro. Snarare gav det upphov till starka känslor av att ombona själva döendet. Varje ägodel var ett ankare, djupt försjunket i missmodets feghet. Att välja nytt, bortom det stadgade, blev allt svårare. Till slut hade allt blivit en desperat kamp, präglad av rent självplågeri; han köpte på sig och fixade till sin gyllene bur så att den skulle bli omöjlig att lämna; han skapade sig den ultimata förevändningen att slippa möta livet, allt det där som är livgivande.

På parkeringen, mitt i all intighet, där affärsskyltarna och utplacerade reklamskyltar tävlade om hans och andras uppmärksamhet, fann han ett fysiskt rum som var helt kalt; utan minsta ansats till att vara personligt. En absurd form av frihet, likt den som järnvägsbyggarna och omkringdragande rövarband förmodligen kände när det en gång var deras tid; fria på ett sätt, inkapslade på ett annat. Men likt väl inbegripna i en rörelse utan minsta ansats till att ankra fast någon till marken. Rörelsen, det flytande och rörliga, om än i kommersialiserad och banal form, det helt opersonliga, gav honom en märklig form av tröst.

Att sitta där i bilen, ruvandes, mitt i vardagligheten, var ett sätt för honom att bara vara människa. Om än helt avskuren, men ändå där; utan förpliktelser och helt utan riktning eller mål. På himlen syntes Karlavagnen, och han tänkte på alla dem som stirrat upp mot samma himmel och givit alla dessa stjärnmönster sina namn. Nu tittar vi inte längre upp, då det finns så mycket som lyser på marknivå, men förmodligen, tänkte han, hade alla dessa namngivare burit på samma känsla. I himlen fanns något bortom dem själva och deras knot och direkta otillräcklighet.