Vi sitter runt ett mötesbord. Talar om verktyg och metoder för att förankra processer. Om bara en enda människa kunde ge mig en blick som sa att "du, jag känner det också", men jag väntar.

Tiden härdar, man blir barsk och cynisk. Ironiska utläggningar blir en sorts påminnelse om att jag åtminstone kan skämta om det, eller den.

Kan man födas till ensamhet? Troligen inte. Men ibland kan jag önska så, och att jag aldrig fått möjlighet att titta in här. Ensamheten, den är här, i rummet, men vi får inte tänka så, för vi här inne är trots allt inom, inne i, liksom upptagna i detta tekniskbyråkratiska samfund.

Om bara en enda gav mig den blicken. En enda. Då hade vi blivit två, som åtminstone såg, som kände. Möjligen är jag en dålig betraktare, eller en alldeles för bra.