Livet i en mellanstor svensk stad, endast formuleringen ger kväljningsframstötande associationer som; sunt-förnuftig-rättrådighet, kvasi-alternativa sammanslutningars konformistiska fika-palaver, befängd stolthet över kräkfula sätta-på-kartan-monument, förljugna självrättfärdiganden om att livet här är ett aktivt LIVS-val bortom jäkt och stress, självbelåtet stinna gubbmagar vars karriärer – både den ”proffsiga” och ”privata” – går mot sitt omutliga slut och därav känner sig nödgade att cykla Vättern och alla skogsvägar runt och när tid och ork ges bygga nya skjul kring det på landet stillsamt placerade och med ägarens inre harmoni harmoniserade röda-trä-hus som ligger intill den så vackert namngivna Vitsippebacken där ägaren efter långa cykel- och snickarpass snusar naturdofter som startar dennes moraliska resa från djupt obetänksam till att kanske ändå bli lite mer betänksam, vilket nödgar honom till att meddela världen medelst sociala medier om denna nu hastigt inledda resa, de till mannen - som råkar vara en aktad företags-entreprenörs-go-gettery-hyvens-grabb-som-jävlar-i-mig-trots-en-sjuhelvetes-rekorderlighet-säger-som-det-verkligen-förhåller-sig-med-sakernas-tillstånd - oräkneliga bekantskaperna därute i webosfären vidimerar skyndsamt (efter 30-300 sekunder eller så) i en affirmationistisk glädjeyra att man är sin egen lyckas smed och att han nu visat prov på att denne är en särskild god sådan.