Jag växte upp i en liten by med 200 invånare. Mitt i skogen, omgiven av gran och alkohol. Att döda djur var den vanligaste fritidssysselsättningen och på kvällen firades all död med mer sprit. Ur detta uppstod jag, utan möjlighet att tacka nej. Tiden var mot oss från början. Jobben försvann och ungdomarna flyttade. Affären och skolan nu nedlagda. Sågverket, där min karriär började, är nu nedmonterat och flyttat till Polen.

Måndag: Bandy på gatan
Tisdag: Skytte i gymnastiksalen, endast vintertid. Annars fotbollsträning.
Onsdag: Tre kronor på TV
Torsdag: Rederiet på TV
Fredag: Bandy på gatan
Lördag: Bandy på gatan
Söndag: Gudstjänst

Min värld fanns mellan affären och skolan, ungefär 800 meter lång, om man tog rejäla kliv när man stegade. I mitten, ungefär på det 435:e steget, fanns kyrkan. Det var som gjort för att skapa en bottenlös nostalgi, en formlös sorg efter något som var dömt att dö ut.

Jag avundas alla som växt upp i en stad. Deras värld finns kvar, min är försvunnen. Numera är den endast ett tittskåp; tomma hus och gamla människor skapar en bottenlös känsla av att tiden är grym. Skoningslöst har den svept bort pubkvällarna i bygdegården, skyttekvällarna i gymnastikhallen, söndagsskolan i församlingshemmet. Allt borta, det tog bara något decennium.

Min väg gick till sågverket sedan till universitet. Jag sågs som ett unikum, kanske en avart. Givetvis fanns en viss misströstan - vad ska du där att göra? Jag hade ju ett jobb. Sågverket lade ner ett år senare, men det hade ingenting med min flykt att göra.

Flykten har sedan fortsatt. Allt vad man ska göra har jag gjort; en examen, ett bra jobb, snygg sambo. Men något har berövats mig och jag flyr vidare. Det finns ingenting att återvända till. Jag kan inte heller förmedla till andra vad som formade mig, då bara ett fåtal delar kontexten och ingen av dem känner jag, och de få jag känner som delar bakgrund tänker inte som jag. Därför en känsla av utanförskap, att vara en ständig turist på social genomresa. Antingen är de (människorna) för snobbiga, för sjabbiga, för högljudda, för tystlåtna, för arroganta, för snälla eller för tillgjorda. Inget duger, vilket beror på att jag har fått observationsförbannelsen.

Att vara förbannad med observation innebär att man aldrig deltar. Inte på riktigt. Ofta blir man duktig på att låtsas delta, men man är ändå några steg bortanför. Inombords rynkar man på pannan. För man har inte fötts in i det där, även om man nu bemästrar det. Istället finns en längtan, en sugande kraft, efter någonting riktigt och bastant, bortom all denna maskerad. Något genuint och självklart. Men det finns inte, iallafall inte för mig.

Ett tag inbillade jag mig om livets förträfflighet. Det hela var en revolution mot min uppfostran. Tidigt fick jag lära att allt vad vi har runtomkring oss är mänskligt och världsligt; alltså oviktigt. Endast Gud, det himmelska, har egentlig betydelse. Vad som händer här nere i dockskåpet är bara en parentes, en sekund i den evighet som väntar.

Även om jag inte delar Gudstron har jag kommit till insikt med att det världsliga är hjärtslitande. Man slits itu, oförmögen att göra rätt utan att vara inställsam och lura sig själv. Det är en evig strid för att uppnå en känsla av tillfredsställelse, när tiden, sorgen och framtidens ovisshet inte plågar sinnet. Dessa ögonblick är vad som gör att döden får stå där och vänta. Men jag är trött nu. Mycket trött.