Min Morfar var en saktmodig, stillsam människa. Tog sig långsamt fram i livet. Bråttom fanns inte i hans vokabulär.

Lite rund var han. Med skallig hjässa prydd med vit hårkrans runt om. Som har gått i arv till manliga barnbarn och barnbarnsbarn.

Efter att hans älskade Hildur, min mormor, lämnat jordelivet, flyttade han till en liten lägenhet på ett ålderdomshem. Som det hette på den tiden.

Vi barn hade Morfar som en trygghet i vår eländiga barndom. Där bråk och våld var legio. Till Morfar gick vi ofta och gärna på besök.

Då brukade han öppna sitt skåp. Ta fram stenhårda rosa och vinröda "kallemeller" att bjuda oss på. När man blev vuxen erbjöds man ett litet glas portvin. Upphällt i ett fint kristallglas.

Vi kunde sitta länge och prata om förgången tid. Om hans uppdrag som ordförande för gasverksarbetarnas fackförening. Hur han fick gå hem till medlemmarna och inkassera avgiften till "sjuklådan". Det som långt senare skulle bli Försäkringskassan.

Där blev jag själv anställd och även facklig företrädare. Månne det berodde på frön han sått i mitt sinne?

Det bästa med Morfar var hans tolerans mot andra människor. Aldrig att han yppade några elaka ord eller uttalade sig kritiskt om andra.

Som vuxen träffade jag en man som var arbetskraftsinvandrare. Morfar mottog honom med öppna armar. Och blev så älskad tillbaka.

Bland mina sista minnen av Morfar, finns en snöig dag med ishalka. I min lilla omoderna lägenhet utan vare sig varmvatten eller spis, bara ett fotogenkök med två lågor, satt jag och kurade.

Plötsligt knackar det på dörren. När jag öppnar, står Morfar där. Med snöig hatt på sitt kala huvud och käppen i hand.

Jag blev alldeles förskräckt. Förebrådde honom att han gett sig ut i busvädret och halkan.

- Ja, se ja tog spårvangen å de gick. Å så hara ju käppen. Ja ville ju bare hälse på dä e stunn, svarade han på sin genuina Norrköpingsdialekt.

Kaffe ville han förstås ha. Så kaffepannan åkte på. Några kex var allt jag kunde bjuda på till kaffet.

Efter kaffestunden gjorde vi sällskap till spårvagnshållplatsen. Jag såg till att han kom på ordentligt. När spårvagnen gick vinkade han med hatten åt mig.

Det var sista gången jag såg min älskade Morfar i livet. Den enda trygghet jag haft i min barndom.