tonen
svävar


är inte lycka att förmå sig
vara stilla i
alla vågor
att befinna sig
i intighetens fyllda tomhet

vad spelar
all världslig visdom för roll
näri kroppen
bäraren
ej förmår smälta visdomen




berget
reser sig

ur såkupa



viker ut bladen av pärlor

ur ädelstenar
stigna utur havets djup



delfiner lyfte tonen

valar
bar tonen


rockor
bredde ut vingar

flög in i lufthav


sådde detta

bergsord



och



stenarna
vitnar


trädda ur träd

talar det vrede är


vit



du kysste ej mina fingrar
kysste ej mina ögon

stenarna vitnar
talar om eldarna vilka tändes


flammande
röda



ordskav
med blödande hälar


du befriade ej min rygg
du spelade ej vattenorgelns märgtoner


stenarnas ansikten vitnar alltmer

viskar

av vit öppnas
gryningen


kyss mina fingrar
kyss mina ögon



det brinner en vakareld

i nattens
gryningstima

mid
andas
nebulosafärder


viskar
den klang

vilken aldrig sprack




djupblå mantel
håller själseld i händer




hon vallar regntassar
in i lä
in under hjärtbladsvida



varligt borstar hon damm
borstar hon trassel
ur regntassars kvällshår


så många dofter
hämtade frigörs



ren
andas

aftonblomman



trädet vid stranden
däri snäckorna ljudar


i nattens
stilla


kom till mig
vandrerska


jag hör ditt hjärtas längtan
din undran om det slutna bladet


kom till mig vandrerska
låt mig smeka din undran
in i
är

snäckorna öppnar
bokens rygg




budbäraren kan vara det dina ögon räds
lyft blicken låt din själ
genom dina ögon röra vid allt
så är själen dina händer
dina händer din hjärtsjäl
låt själen växa
minns du; så strålar själen i andens ljus


du kysste ej mina fingrar
kysste ej mina ögon


svävar

tonen


vitnar stenarna