de nykomna
vindarna


strömmar
dyker

in i lufthav


virvlar
landar

i strandens händer
de nykomna


vindarna bygger luftslott
somnar leende i kronhav




strutsen
lyfter huvudet ur sanden
viker ut äggbladen



har du sett


nöten viker ut sitt skal
näri ögat ser gryningsstrimman
så växer träden



har du hört
järnklangen



pendeln är satt i mitten
för att du skall höra havets gång
kuggarna greppar i varandra medsols



svaret
är icke ett ja
är icke ett nej
svaret är det vilket stiger
upp
ur
tystnadens öppnade

frågans spegelglas
lärften
bär krusade band




glasansiktet sprack
i de hårda kasten



blyinfattningen
var alltför hårt dragen



prismor
splitter
glasfjärilar


flyger
faller



smälter in i ökensandens
kornbörd


elden
i hennes vakarhänder
smeker smärtregnen stilla



bergskvinnorna
mödrarna

är samlade
i sjön vilken förenar bergsrötterna



de löser
släpper ut
sina långa flätor



banden är flygande
drakar



kaskader ur
regnbågsfingrar
kastar sig ut

dalen hälsar
mödrarnas vittnesbörd



hjordarna betar lugn
i spirande vårglöd



och



det är sant
du fattas mig



så trött
jag är så trött
på alla
dessa
ensamhetens dagar
i en värld så myllrandefylld
av liv



jag ser



vid stenens fot

är de landade


stjärnor ur
vitas
hav


i vinden ännu slutna


vila
de

i lä


vitsippor
vid stenens fot


kisar i solstrimma
väcker
koltrastens ton




de har fällt så många träd i skogen
jag hör rötterna
tala

ur källa


kronor ligger utspridda
plockepinn
jag ser eldar
i natten


stenarna sträcker
ansikten in i sol
in i måne


jag hör rötterna tala
ur källa


kärret är klarnat
jag ser
skräddaren

med silvernål
laga alla hål



jag hör vildblomstren huttra
i traktorspårens djupa ärr



det är sant
du fattas mig



så trött
jag är så trött
på alla
dessa
ensamhetens dagar
i en värld så myllrandefylld
av liv




livet
rinner ur mina ögon


fingrarna är lagda stilla nu



pennorna är givna till
fåglarna



bläcket är hällt
i nattens midnattsblå
i havets sepiaskymning


penslarna är givna
till skogsfolkens mening



ur mina ögon rinner livet


jag förmådde icke
mottaga gåvan i

meningsbörden




de har lyssnat till klangerna
vildblomstren
därför upplevandevet de
konsten att slutas samt öppnas
det har släppt sitt väsen fritt ur sig