isens hand är öppnad

hör bäckens sånger
hör humlor röra vid
ljungens vinterdröm

vitsippor breder ut stjärnorden

hör hennes stämma andas

solen lyfter handen
fjärilar lämnar puppor

rör vid körsbärsträdens längtan

träd

kyssta av
solfolk

andas skrudens skönhet

lev med bilden av frukträden
de blommar innan de skänker gröna blad

gröna
brister pärlorna ut


in i markers
jubelsång

hon andas kärlek

vildblomstren lyfter
skogens skuggor

stenar är
bjudandeskålar

och jag ber dig

fäll inte orden vilka vuxit i bördig jord
invänta trädens blomning

hon vävde den av sorger
han rör vid den bindeln
hon knutit över sina ögon
genast skyddar hon bindeln
med sina händer lager till lager lindas
hon viskar låt mig andas dig, doften
så vet jag vem du är
doften, den håller sannheten
innan dess behåller jag min bindel
den bindeln helar mina ögons smärta

så jag har sköljt kristallerna
de bär skenet av månsilverhavet
jag lägger dem åter i floden i hennes händer
bättre visste jag ej

i vinden lade jag frågesvaren

skräddaren bär nålen i bröstfickan
vandrar på vattnets spegel
lyssnar till foten vilken trampar igenom
sömmar stigens vaken
foten lyssnar numer
till hennes stämma


i natten höres de viska höres de lyfta mantlar
stenar skrider till bäcken sträcker rötter
djupt in i jorden

dem gav jag mina svarsfrågor

vad gömmer sig i skuggorna

och vem säger att något göms i skuggorna
är skuggorna icke molnens väg
att bädda in drömstroferna
in till den stund drömmaren är redo stiga upp ur denna bädd
samt skruda sig i mottagarens gestalt
se den vackra bilden av bruden
bruden vilken skrider uppför altargången med slöjans
spindeltrådstunna väv
med pärlbroderier följandes
ja visst
heter det släp
det är mer det florstunna lätta så hur kan detta vara ett släp
bruden bär det levda bakom sig
florstunt med pärlbroderier
hon är vitskimrande
vem väntar henne
brudgummen väntar henne
så är de i denna stund båda; givare samt mottagare

så är det med skuggan
det göms inte något i skuggan
däremot sträcker skuggan fram handen
eller viskar
när du är redo ber jag dig tända ljuset
så kan vi se vandringen
låt oss vara projektorer
nåväl en projektor vilken visar oss filmens fyllda rollista
jag gömmer inte något
något göms ej i mig
det är mer en slags vilopaus
eller ett andrum
däremot har jag behov av tändande
det är inte något underligt med det
ty detta är
alloms
behov


allt måste rämna motståndet förlänger
allt måste rämna motståndet ger lidande
lyssna, fäll ut dina blad i tillit

hur veta om det ej syns
fasaden syns
syns det inre
minns dessas helhet

hur tyngd du än är bär vattnet dina stigar
det är de djupa rötternas sång

tystnaden talar orden
ut ur din panna

det du ser är ej det sedda
det du ej ser är det sedda

den vilken räds kärlek
räds skuggorna
anklagar skuggornas ljusvila

vet du, de nätter vilka andas mörka
nattmörka
andas ändå ljusa
de nätter vilka andas ljusa
nattljusa
andas ändå mörka
se denna månnatt
vari molnen höljer hennes kropp
du ser henne; månmoder
ej med blotta ögat kan du se
ändå andas natten silvervitsblå
molnen skingras sakta
det är som
som
en kvinna lyfter slöjan
i den stunden skimrar hennes skrud
pärlemortoner regnbågstoner
så är det i den stund havet stiger upp förenas med andningen
så är det näri allt förenas näri du förmår se det
gränslösas skönhet
så är vissa nätter regnbågsskimrande pärlemorskimrande
silverskimrande
och stjärnfolken skrider
skrider med henne
du säger i dessa stunder ofta

jag saknar livet
som jag aldrig märkte
som jag märktes av
brännmärkena är min ärrade stämma

du kanske tycker allt är stillastående i denna vy
så se närmre se djupare och du skall se att allt är rörelse
flimrande skimrande tindrande kanske punktuerad rörelse
fnys icke nu finns det ordet; punktuerad
punktuerad rörelse även om detta ej är punkter
det vill säga tankepunkter tankepustar eller slut
och var du glad att du ej ser alla dessa punkters rörelser
denna punktuerade rörelse dagligdags
i och för sig; sluter du ögonen hårt så att sägandes
kniper samman ögonlocken då ser du dem i den
komprimerade verkligheten du åstadkommit genom att just knipa


hörde du
hör

i natten höres de viska höres de lyfta mantlar
stenar skrider till bäcken sträcker rötter
djupt in i jorden

hur tyngd du än är bär vattnet dina stigar
det är de djupa rötternas sång

pilens färd är måttet på din närvaro
säg varför släpper du den utan att sikta
varför släpper du den.pilen.ur sikte

de tunga stenarna faller
de tunga stenarna vilar tills de stiger i dimstråken
smält är det tunga näri stråken läggs an


låt mig förtälja dig detta
kärleken består av ett
aldrig sinande
aldrig upphörande skapande
detta skapande är livsrörelse
så är kärlekens vackra händer


vindarna
bär moln i händer


blommande kronor

ögontröst

till den
vilken lämnade

stigen

orörd

det var en gång
är en gång
en liten virvelvind
virvelvinden tindrade i luften
ja det är en gång ty den gången är krattad i flerfaldsströmmar.
den upphör ej den börjar ej den helt enkelt är.

den lilla virvelvinden hade en gång levt i ett dammkorn trodde de att det var.
de vilka viftade bort det där kornet.
det enda de kunde se var ju
hur dammkornet liksom suddade sikten av det blankpolerade.
den blankpolerade ytan.
så de tog en trasa eller det liknade mer plymer och viftade undan dammkornet.

det pirrade i dammkornet av en ilanderädsla.
var inte rädd allt är väl lilla korn.

hur kan allt vara väl nu är jag ju hemlös.

var inte rädd allt är väl lilla korn hur skulle du kunna vara hemlös.
utan hem sant är att du ej är av cement ej heller av murbruk
mur och bruk cement.
fogad är du icke heller
meningen din är det ej
och det är väl vackert med mur och bruk och cement
mur är en skyddande växt
bruket är av sand och bränd kalk
cementen är ju kornig
den med
lilla korn
hör du hennes hjärtas sång
hör du vulkanerna andas
hör du
ser du askrosor sväva
ser du ängen med maskrosors ljus
ser du
ser du
hur tunnorna snurrar
lilla korn
lilla korn
snäckor andas kalk
kalken brinner
ser du sanden
stenarna
betong
be
bedja
se öarnas utspridda pärlband
de vilka svävar i havet
bär sköldar
be
tonga
hör havets sång

betong
cement
ser du sedimenten sjunka
sjunka in

lilla korn
sand
hand
i hand
var inte rädd lilla dammkorn allt är väl.

muren de reste var deras egen syn
bruket de brukade var polerat och välstruket luktade instängt.
murar kanske inte kan byggas med ruttnande cement
murbruk ändå var det den lukten vilken steg
så det var välan bra lilla dammkorn att du satte dem i rörelse

bra, hur kan det vara bra vart skall jag ta vägen
allt är ju enormt stort här

vänta hav tålamod lilla dammkorn du skall se
du har kanske gjort en rispa
en springa
öppnat en strimma i deras syn
lukten är en annan nu
inte fullt så
stillastående

dammkornet
lyssnade till vem du nu än är
än är vi viskade stämman
än är vi
är än

dammkornet
det lilla dammkornet kände en hand läggas runt
en hand ett mjukt välkomnandetäcke
och somnade lugnt in i dröm.

dammkornet, det lilla dammkornet drömde ej slutna rum
mer öppna vidder landskap skogar ängar berg
slutligen suddades allt ut av virvlande rörelser
vindarnas virvlandedanser

dammkornet kände hur
hur handen
täcket liksom löstes
kände hur det steg upp
och bars
bars av vad

stämman hördes åter
var inte rädd lilla virvelvind
allt är väl

virvelvind
du sade att jag är ett dammkorn
eller kanske var det ett sandkorn
eller ett korn
korn vara det månde
så sade jag så är det
du har bara krupit ut ur kornet

det var en gång ett korn
detta korn är
är

skådat har du vyerna av det stora i det lilla
var inte rädd lilla virvelvind
låt oss följa det du såg

nu kunde den lilla virvelvinden svagt ana röstens gestalt
vindmoder virvelvindsmoder den du är
virvelvind i denna stund vilandestund i annan
allt är vi, vi lyssnar till jordens stämma.
stundtals har jorden behov av vår rörelse
andra stunder har jorden behov av stillhet för att utröna sig själv utröna sig själv
kamma sitt långa hår kan vi säga, mycket fäster i detta hår

det är en gång ty den gången är krattad i flerfaldsströmmar.
den upphör ej den börjar ej den helt enkelt är.

den lilla virvelvinden vidgade ögonen slöt frågorna in i svaren
kan vi vila en stund moder vind
vila vad är vila lilla vind
vi vilar egentligen aldrig
vila är ett vackert ord
vilket öppnar vägar för blommorna
vila förtäljer oss när vi skall utröna oss själva
var i livets andning
så låt oss vila
stilla alla intryck
avtryck
spår vilka fästs i våra strömmar
låt oss polera dessa pärlor in i klarnande samt släppa dem in i hennes meningsjord
skall vi inte behålla dem de blir ju så vackra när vi putsar dem
minns du var du var trasan vilken for din rädsla
den lilla virvelvinden mindes och begrundade svaret
dessa pärlor var de verkligen mattade vi mötte dem alla mottog samt gav
de var ej slutna de är vackra nu och de var
så är det lilla virvelvind i är
så har vi putsat dem in i klarnande
du hör dessa pärlors stämma
alla stigar
spår
pärlor är intryck
det finns inte skillnader i stora tunga små lätta
de sätter spår
så låt oss bädda in dem till spirande
vi mottog mottogs de gav vi gav
det blir en vacker trädgård lilla virvelvind

den lilla virvelvinden såg vida
såg allt öppnas
stördes ej
av
minsta sus
av brusande orkaner
vaggades i moderns ömhet
slumrade
drömde
igen
igen

vägen

allt slätades ut
skogar berg marker
landskap

öppna vidder stod kvar
i förstone såg den lilla virvelvinden
grästuvor här och var
tuvorna blev strån
slutligen bar mark
ännu syntes fåror av glittrande floder
floderna vred sig i smärta
drog sig åter

vart far de
moder vart far de
varför drar de sig undan

var inte rädd lilla virvelvind
allt är väl
se
vägen

den lilla virvelvinden såg inte vart floderna drog sig undan
upplevde blodet liksom frysa
ådror frysa
dras
samman


den lilla virvelvinden frös
huttrade

värmdes av moderns vakandenärvaro

såg öppna vidder
här och var
fåror

det vilket är i det vattnet dragit sig undan
djupa fåror utan växtlighet
här och var blottade stenar
annars mest
fåror
blottade
marker

lidandemarker

den lilla virvelvinden hörde moderns stämma
var inte rädd lilla virvelvind
var inte rädd

allt måste rämna för att resa
allt är vi, vi lyssnar till jordens stämma.
stundtals har jorden behov av vår rörelse
andra stunder har jorden behov av stillhet för att utröna sig själv utröna sig själv
kamma sitt långa hår kan vi säga, mycket fäster i detta hår

varsamt väckte vindens moder den lilla virvelvinden
låt oss vandra in i dessa fåror
lyssna till innerväggarnas stämma
lyssna till jorden

så gjorde de
varsamt steg de ned
in i fårorna

den lilla virvelvinden upplevde ej smärta
mer ett välkomnande mer glädje av deras närvaro
med ens såg den lilla virvelvinden vägen

nu hörde den lilla vivelvinden
närvaro av
av virvlande rörelser
vindarnas virvlandedanser

modervinden ler in i den lilla virvelvinden
möt dina fränder låt dig bestiga vägen din

de bugade i kärlek in i jordens händer
steg upp och modern släppte den lilla virvelvindens hand
och vinden den dansade
rörde upp moln
sandmoln
ty en öken var de i
av vida öppna vidders visdom
blottade marker
den lilla virvelvinden hörde sanden
en gång brann eldar
vi brann
stigna ur jordens inre
eldarna brinner än
är än
än
är
eldarna
vi stod liksom berg
kristallberg
till gagn för färderna
vi stod liksom pyramider
kristallpyramider

jorden bad oss näri helandet skett
näri slöjan lagts
att åter sjunka in
hon reste
lät stenar regna av sand
det folken nu såg
var samt är
pyramider av sand sten
berg av sand sten
vi håller dem i våra händer


i magmaandning


ur hennes bröst
steg vi

gavs vi

skapade
ur hennes sånger


vi tonade
tonen
helade

stigarna

hon viskade
sjunk in

vi svarade


nu åter

stiger vi
skapade ur hennes sånger

så lilla virvelvind
nu öppnas din väg
tag denna sand
till berget vilket växer vid västanfloden
låt denna sand virvla mjuk
falla likt damm
för att ständigt stiga

du vet kornens väg i ditt inre
du ser nu flodernas vägar ur hav i hav

och den lilla virvelvinden for i ett moln av damm
sanddamm till berget vilket växer vid västanfloden