Där vid en bro mellan två världar blidkar jag på min stad, fjärran och bortom min blick kan jag känna det kärva och runda skärgårdshavet, så släta klippor. Mitt liv i detta skedde är ej vad jag hade tänkt, att beskåda ett minne fördärvat och söndertrasat, själva tidens egna undergång. Hur kom jag hit till förtvivlans och nådens strand, att där bevittna kärlekens gränslösa bristning. Vidare ser jag torn av Oskar, detta hem för äldre, hur den disiga kvällssolens ljusa skuggor lägger sig över slottets kanter utmed Östersjöns grunda mynning. Min stad, kom till mig och rädda mig från detta förfärliga val.