En svag låga flämtar i mitt fönster. Det är alltid höst här.
Samma döende blad som hänger lös på trädets gren.
Man går bland papper med dikter på golvet.

skrapar med fingrarna i krukväxterna. Gevärspipan darrar ibland
mot pannan men bara på det skrivna bladet,

Jag skulle antagligen väcka varenda fågel i boet utanför.
Det är typiskt,
det var i dag tåget skulle gå.

Jag står i hallen och trummar med fingrarna. Om jag skulle vrida
upp låset och öppna lite på glänt.
Det går ett stup ned för trapporna. genom glipan

ser jag plötsligt hur det ensamma bladet som hängt lös
i alla år på trädets gren, av en vindpust

klättrar upp för de branta trappstegen och kastar sej upp
i min handflata, som om vi tittar på varann
och tänker

Hur lågan utanför plötsligt blev natt
och hur allt nånstans hänger ihop.