Som sydde jag livsstygn vid livsstygn, i den tid då koleran lade sitt väsen i djupa veck över allt och bortom. Denna kolera som skriker genom dagarna, som sörjde den sin egen dödlighet, sin krävande hunger och längtan efter att falla i floden. Ja, som sydde jag livsstygn, fingrar blödande och hud fallande. Ty i lyssnandet till döden sträcker allting så märkligt ut, också de stygn jag formar mjuka.