hon vet


ur det vita
stiger det röda




han
lyfter hennes
sömnblad



kom tala till mig


låt oss
tala tillsammans

i saffransmånens
insikt


låt oss
vaka tillsammans

i det spirande bladets
hjärteld



låt oss skåda
örnens närvaro


höra

albatrossens vingar
snudda vid

havet




bergsblomman
i blåstrålande skönhet


viker ut
de

slutnas blad



regntingshas
trummar lätt


driver koppartoner
in i skålar


bergsblomman följer
tärnornas färder



var natt
i de släckta blanka

rutornas
städer


lyfter han haken

sträcker han handen



in i
molnskogsdrömmar


inväntar
en


stjärndroppe




i de hus där dörrarna slår
är det bättre instiga
för att se
korsdragens
vägar
så
stannar de skenande visarna i ro



trädens ögon
blickar

in i gryningsfjädrar


fläktar
de


molnen ur pannlober


trädens kvistar
spirar

i källans klarnade



jorden
andas din längtan
hon gråter
ty din längtan är kommen hennes
så
stiger dagg ur himlars tårar



det hårda möter det mjuka
det mjuka möter det hårda
doften stiger ur källan




ibland slår orden hårdare
än slagets utdelande
väg dina ord innan de
halkar omkull dig
i såpan
tallarna sträcker fram
kottarnas innebördsskönhet




så
stiger dagg

ur de fällda bladen


de blad
du tog
från dina läppar


i en villa av din syn


månen
andas
blod


hon sköljer sina händer i floden
inser att

detta är hennes blod

så

stiger dagg


ur de fällda bladen


så stiger dagg
ur himlars tårar


rubiner