nycklarna
håller hon i händerna

viker bladen
i en stund av stunder

över jordbäddens
ljusbidan





fjärilsmånen
rör vid

pupporna i
kallas silverhänder

bladen
rullas
ut

i pergamentsandning

luften andas
kristallvingars
nektardoft



blinkningen släcker ej ljuset
blinkningen visar vilobalansen
visar reningens bad

blinkningen är egentligen
rakt framför dina ögon


stjärnspännet
läggs i hans hand


tätt intill sitt hjärta
lägger han ädelstenen

skänker honom ro
i skenande hjordars
virvlar

hennes namn
viskar han

i trötthets mantelstigar




sätt ej ned gångstaven
innan hjärtorden givit svar
orden har många frön


hennes händer är kupade


knoppen
vilar i vaggan

helt nära
magmasången

bergsfolken
följer hennes visshet


lyfter
molltoner


in i helande

trenne toner
vilar

ännu

stilla



det slutnas öppnar det stängda
det stängda öppnar det slutna
valen består av hjärtklanger



hon
vandrar

stigarna vita

fötter nakna sår
frön ur varde


de slöt henne in i glömska


se
dina
kupade händer

ellipsen
i allts bidan

se
knoppen
öppnas

hör henne viska

varde

in i jord



och

i alla dessa nätter

har jag
viskat in i vindarna

lyssnat
till
svaren

ekot har studsat
emot

mitt hjärta


slagen till marken
ligger jag


stilla i
bidan




när jorden har gråtit i nio dagar
när öknen torkat i fyrtio dagar
har nätterna fuktat pannan
viker rosen i ditt hjärta ut bladen
i den sjunde klangens
etthundraåttonde ton i nionde




älska
är icke älskas i begynnelsen
acceptans av den du är

acceptera stundernas är
havets ringar
sprids ur epicentrum
vidare ut
samlas av herden in
acceptera herden i dig
se balansen


han inser
viskningarna


molnen lägger i hans händer

ser
in i husets
öde
lagda

vinden virvlar
mjukt upp
sanden

målningen
i hennes hudskälvan


skalen släppes