denna natt
sluter trädet
med den vita stammen

trädet med den vita stammen
vars rötter ömt håller sjön

detta träd
sluter denna natt de
städseröda bladen

vänder ansiktet i djup begrundan
in i sjöns stämma

stämman vilken talar
tystnadens
ord

trädet lyssnar till berättelsen
om kvinnan
vilken
andades
andas
liv

kvinnan vilken de stängde in
instängde
djupt i grottan

och denna grotta
denna kvinna

lever i var och en samt i allt

hon hör dem förneka
den de är i allt

mjukt knackar hon på grottans port

och mörkret sänker sig ned
in över deras axlar
rann likt svart ebenholts
nedför deras
ryggar

in i dem viskade hon mod
viskade hon
stjärnor faller ned
in över er

så tänd detta mörker med gnistan vi skänker
öppna din knopp människoblomma

tillgiv mig andningsluft

detta hörde trädet
med den vita
stammen

vänder ansiktet sitt
in i de övergivna
gårdarna

tempelgårdarna

susar
trädet
hör

hör hennes puls
hör pulsens mjuka slag
mujka tassar
katten
spinner garnet
silkestråden given
ur moderns
hand

hon vilken väver näten