som lät vi stegen gå på horisontens kant
på den linje där alla tecken samlas och allting upplöses
som om det fyrkantiga nu en gång var runt
och det runda fyrkantigt
som lät vi lägga gråsten vid gråsten
i tydliga mönster av sällan skådad galenskap
som för att göra livet mer uthärdligt
eller i det minsta mönstergrått
som lät vi öppna revorna i sin trasiga storslagenhet
för att se strömmen av elefanter och andra oknytt
vandra över tankarna
som lyssnande vi till ljuden av de resande
och den obrutna öppningens klagan