hon lade
den vita

i den röda

till blå



kammaren
håller elden i rosenhänder

kvinnan
hon med det vita molnhåret

vakar
vid




kölden
ur hennes fingrar
har lättat


fåglar
reder ut
hennes långa silver

tovor av tankar
stannade i bäckravinens djup

reser vingar
av grönt


hennes skrud smeker
markernas hudar med malakitregn


blå safirer
andas kransar
runt grånade





den
stenen

lyfter hon upp

lägger den i sjöbädd


hör valarna befria
stenens toner


opalskimmer
målar himlar




solklockor
ljuder


bladen rörs av
vindar


samlas samman

fem trädjungfrur
löper fria i vinden


landar i pilens
tårpilens krona


rör vid bäckens stiltje

silverklockor ljuder


droppar
rörs av
pilträdets fingrar


samlas samman


sju vattenjungfrur
löper fria i vinden


landar pärlandeleende
i pilens rötter


koltrasten
hälsar gryningen

duvhökar
seglar skogsvy



han ser ej

isens rämnande

han kvarstår
med en tanke i hand